Dags att plocka upp en passning från Dennis, som noterat att nya beräkningar från SCB visar att 82 procent av omfördelningen genom skatter och bidrag i Sverige är livscykelomfördelning. Det betyder att "bara" 18 procent är omfördelning mellan individer. Dennis tycker 18 procent låter lite.
Jag känner till två tidigare beräkningar för Sverige: I DS1994:135 återfinns siffran 24 procent, och i min avhandling höftar jag med hjälp av en sanslöst enkel modell till intervallet 10-40 procent. Siffrorna är inte fullständigt jämförbara pga metodskillnaden, men vi kan ändå slå fast att välfärdsstatens direkta omfördelning av pengar från rik till fattig är inte så stor som många tror.
Vid en ytlig betraktelse är detta lite lustigt eftersom den politiska vänstern typiskt gillar välfärdsstaten för att den är kraftigt omfördelande från rik till fattig, medan högern ogillar välfärdsstaten av precis samma skäl - och båda har fel.
Frågan är dock hur intressant det är att räkna på penningströmmar på detta sätt. För att förstå vem som gynnas av välfärdsstatens omfördelning måste vi fråga oss hur olika grupper skulle klara sig utan välfärdsstaten. Om välfärdsstaten inte omfördelade inkomster över livscykeln, skulle folk göra det själva, med varierande framgång beroende på bland annat hur välfungerande kapitalmarknader man har tillgång till.
Slutligen ska vi inte glömma de politiska aspekterna, som kan hjälpa oss att förstå varför systemet ser ut som det gör:
Det faktum att 4 av 5 skattekronor kommer tillbaka någon gång under livet, bidrar till att det höga skattetrycket kan få stöd av en majoritet av väljarkåren. Om den breda medelklassen bara är en smula riskavert kan de mycket väl uppleva sig ha ett egenintresse av att rösta för ett system med höga skatter och bidrag även om de med stor sannolikhet kommer att vara nettobetalare till systemet vid livets slut.