Nya Zealand är ett lustigt land för samhällsvetare, eftersom det framhålls både som föredöme och skräckexempel på konsekvenserna av ett liberalt systemskifte innebär.  1994 gav Tidens förlag ut boken Nya Zeeland - systemskifte i kris . Ungefär samtidigt bjöd Timbro in landets tidigare finansminister, Sir Roger Douglas, såsom varandes hjärnan bakom systemskiftet, att tala under rubriken "Från stagnation till tillväxt".

Det går att hitta ekonomer som är kritiska: 1997 kunde John Quiggin driva tesen att liberala reformer misslyckats i både Nya Zealand och i Australien - Australien klarade sig dock aningen bättre för att systemskiftet genomfördes lugnare där.  Men vad har hänt sedan dess?

Lite letande i OECDs databaser leder till slutsatsen att det varit ganska bra drag i både Nya Zeeland och i Australien de senaste 10 åren: Både Real BNP (irriterande nog inte per capita) och arbetslöshet utvecklas starkt. (I diagrammen jämförs med Sverige och USA.)

Real BNP och jobb är dock inte målet med all mänsklig verksamhet, och vid en titt på spädbarnsdödligheten kommer Sverige mycket bättre ut i jämförelsen.  Och dataserien för Nya Zealand upphör mystiskt strax efter att spädbarnsdödligheten vänt uppåt (!).

När det gäller ojämlikheten har skeptikerna rätt: Den har ökat enligt Statistics New Zealand, framför allt mellan 1986 och 1991. Huvudorsak till detta var att toppinkomsterna drog ifrån medelinkomsterna, vilket inte syns i diagrammet som visar kvoten mellan den rikaste och fattigaste femtedelen av hushållen.

Det tycks dock som om ojämlikheten slutat öka: "Income inequality rose slightly over the period from 1991 to 1998, but has not shown any significant change between 1998 and 2001."  Samma mönster gäller andelen barn som lever i familjer med under 60 procent av medianinkomsten - dvs en markant ökning kring 1990, därefter en viss minskning. (Källa)

Vilka slutsatser kan då dras av detta? Egentligen inga alls: Tillväxten kanske skulle ha varit ännu högre om länderna infört planekonomi. Men mina tankar om vad liberaliseringar innebär bekräftas av dessa grova data: Ökad ojämlikhet i utfall är en väntad konsekvens, men nästan lika snabbt får man positiva effekter av ökad konkurrens.

Beroende på vad som anses viktigast kan således Nya Zealand sannolikt duga både som föredöme och skräckexempel.