Nathan Shachar kräver i DN att Eva Lundgren lämnar ut originalinspelningar med intervjuer av män som hon använt i sin forskning om mäns våld mot kvinnor. Det är ett rimligt krav, men på vissa håll inom samhällsvetenskapen är praxis en helt annan.

Poängen med att göra bakgrundsdata tillgängliga är att göra det möjligt för andra forskare att se hur slutsatserna dragits. Detta gäller oavsett om data är kvantitativa tidsserier, dagboksanteckningar eller intervjuer. Det ökar trovärdigheten och minskar frestelsen att fuska med data så att de bättre ska passa den slutsats forskaren själv är förtjust i. Många vetenskapliga tidskrifter kräver därför att data görs tillgängliga om resultat ska publiceras.

På sina håll är emellertid praxis en annan. En avhandling i företagsekonomi kan exempelvis bygga på att författaren suttit med under ett antal möten mellan ett företag och en reklambyrå, och därefter drar slutsatsen att marknadsföring i praktiken är någt helt annat än vad som lärs ut i Kotler. Den slutsatsen har jag inga problem med, men om en Kotler-fantast skulle vilja försvara sig, finns det inget bakgrundsmaterial att tillgå: En läsare är helt enkelt tvungen att lita på forskarens beskrivningar. (Jag vet, ty jag var ofin nog att fråga om detta vid disputationen...)

 Dylika metoder är problematiska av åtminstone två skäl:

1. Det blir möjligt att misstänkliggöra även gedigen forskning (och jag inskjuter gärna att Peter Svenssons avhandling som länkas ovan är en läsupplevelse jag glatt placerar i kategorin gedigen forskning).

2. Det blir möjligt för forskaren att medvetet eller omedvetet frisera data en smula (vilket vi aldrig lär få veta om Eva Lundgren gjort).

Slutligen: Den som tror att det här har att göra med hard science vs soft science, kanske behöver påminnas om vad som hände när sociologen Eva Kärfve ville granska Christopher Gillbergs forskning om ADHD: Hans fru och kollega brände upp datamaterialet.