Professor Ingemar Ståhl tömmer sitt arbetsrum på institutionen i Lund. Enbart detta konstaterande är förvisso värt en mindre utläggning, men så intern tänker jag inte bli. En trevlig bieffekt är dock att det i korridorerna ligger böcker och dräller, som Ståhl ger bort (eller möjligen inte orkar bära ända bort till soptunnan).

I "Den nya svenska modellen" som SAF gav ut april 1991, hittar jag följande citat av Assar Lindbeck:

 "Antag att jag har rätt i att det varit den kraftiga expansionen av offentlig sysselsättning och återkommande devalveringar som hittills klarat sysselsättningen i Sverige. [...] Då måste vi dra slutsatsen att svensk sysselsättningspolitik under de senaste två decennierna i stor utsträckning endast skjutit på arbetslöshetsproblemen; Sverige har i så fall endast 'köpt tid', om än under ganska lång tid: 15 år. Om den bedömningen är korrekt kan mycket väl den fulla sysselsättningens politik i Sverige komma att bryta ihop under de närmaste åren."

Detta verkar ju nästan skrämmande insiktsfullt, givet att det skrevs kring december 1990. Men den som granskat arbetslöshetsdata vet att trendbrottet skedde sommaren 1990, och regeringen Carlsson gick mot en kris under vilken dåvarande finansminister Feldt avgick med buller och bång.

Min gissning är därför att Lindbeck var tämligen säker på att han skulle få rätt, betydligt säkrare än vad hans försiktiga formuleringar antyder.