Margareta Hallberg, på Institutionen för idéhistoria och vetenskapsteori, Göteborgs universitet, och Jörgen Hermansson, Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, har båda gjort ett mycket gediget arbete i sin granskning av Eva Lundgrens forskning. Den är saklig, korrekt, resonerande och lättläst. De båda har skrivit sig samman om hela rapporten, men gör på slutet några personliga kommentarer.

Hallberg sammanfattar så här:

Sammantaget har vår granskning identifierat flera allvarliga problem i Lundgrens forskning. Här finns empiriska påståenden som saknar empirisk grund, oklarheter vad gäller urval och antal intervjupersoner, avsaknad av alternativa tolkningar, påståenden som motsägs av egna data, generaliseringar utifrån ett litet underlag.

 Hermansson gör följande intressanta fundering i sin avslutning:

Vår genomgång av några centrala delar av Lundgrens forskning utmynnar i en reflektion från min sida över det faktum att Eva Lundgren sedan några år har blivit tilldelad en egen  vdelning inom den samhällsvetenskapliga fakulteten. Det handlar i praktiken om en egen  nstitution enbart för Eva Lundgren och hennes nära medarbetare. Detta är ett arrangemang  om rymmer faran för det vi har kunnat identifiera i Lundgrens forskning. Vetenskapliga miljöer som inte vårdar sig om pluralism och möjligheten att ständigt ifrågasätta riskerar att  li blinda för även de uppenbara invändningarna mot de egna slutsatserna. På denna punkt är det emellertid ledningen för Uppsala universitet och dess samhällsvetenskapliga fakultet snarare än Lundgren själv som bör klandras.

Lundgren försvarar sig mot bl a just detta i ett dokument på hennes hemsida:

De tre verk mina granskare har läst och kritiserar har alla producerats utanför den miljö man menar skulle vara farlig för forskningens pluralism på sagda sätt: vid Universitetet i Bergen och vid Teologiska respektive Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet. Två av dem  är dessutom resultatet av mångvetenskapliga samarbeten. Försöken att etablera ett samband mellan vad man påstår är enögdhet i min forskning och att jag skulle ha en egen  orskningsenhet faller därmed, såvida man inte vill utpeka nämnda institutioner som ”vetenskapliga miljöer som inte vårdar sig om pluralism och möjligheten att ständigt ifrågasätta”.