Jag har många gånger föreläst om miljöförstöring, externa effekter och hur marknadsmekanismer skulle kunna användas i miljöpolitiken. Det ekonomiska synsättet - att den oförstörda naturen får sitt värde av människor som värderar den i sitt handlande (och med sin plånbok) - uppfattas ofta som kontroversiellt. I diskussionen om utsläppsrättigheter kan det hända att någon frågar om man kan köpa en utsläppsrättighet och sedan inte släppa ut något, eftersom man värderar det alternativet högst.
"Ja, i princip" brukar jag svara, eftersom jag varit lite osäker på hur det förhåller sig i praktiken. [infoga något sarkastiskt om teoretiska nationalekonomer här].
Men numera är svaret: "Japp - exempelvis hos Svenska Naturskyddsföreningen". Så här skriver de:
För att underlätta för privatpersoner, kommuner och företag att köpa utsläppsrätter startar SNF nu denna webbtjänst. Om du köper ett ton koldioxid måste någon annan spara ett ton koldioxid. Tillgången på utsläppsrätter minskar på marknaden och priset går upp. Företagen måste då köpa eller investera i bra teknik för att minska sina utsläpp.
Nu är emellertid minskade koldioxidutsläpp en kollektiv nyttighet, såtillvida att jag gynnas oavsett om det är jag eller någon annan som betalar. Men SNF har tänkt även på detta. De som köper, kan skriva ut ett värdebrev att sätta upp på anslagstavlan, och därmed signallera sin allmänna godhet.
Det är helt rätt tänkt. Jag tror dock att ett värdebrev är lite för bräkig signal för att fungera optimalt, så jag spår att SNF snart kommer att lansera en lagom diskret pin i formen av en CO2 molekyl. Då kan köpare stolt kan bära utsläppsrätten till ett ton CO2 på kavajen, vilket om inte annat torde trigga en del skojiga samtalsämnen...