Debatten om trängselavgifter i Stockholm är avslöjande. Vanligtvis sunda förespråkare av marknadsmekanismer presenterar nu idel underliga argument.

Principfrågan är enkel. Det handlar om att med hjälp av prismekanismen åstadkomma ett effektivare resursutnyttjande. Differentierade vägavgifter är knappast konstigare än att tennisbanor är billigare på förmiddagen när de flesta jobbar, eller lågtrafiktaxor i kollektivtrafiken.

Den klantiga upphandlingen och den höga initialkostnaden är såklart beklaglig - men strikt sett är den en så kallad sunk cost: Vi får ju inte tillbaks dessa pengar om vi röstar nej.

Kritiken mot betalningssystemet och de underliga påminnelseavgifterna är berättigad - men detta kan ju rättas till förutsatt att systemet behålls.

Peter Wolodarski på DN har säkerligen förstått sunk cost-argumentet. Ändå gör han en helt obegriplig sväng i sin argumentation. Kursändringen hos DNs ledarredaktion påminner om när Svenskans dito för några år sedan gjorde helt om i sin syn på Sverige och euron.

Och vad ska man säga om förre MUF-ordföranden Thomas Idergards argumentation: "Trängseln ger nerv åt storstaden"? 

För mig är det alldeles uppenbart att de som kommit på, eller stöder, trängselskatten inte har fattat att trängsel är storstadens själva raison d"être, dess livsnerv. Trängsel uppstår när många människor vill något, har ambitioner, möts, gör affärer och uträttar saker på en liten men attraktiv yta, där det finns många andra som vill och gör samma sak. Trängsel i storstaden är ett tecken på rörlighet, och rörlighet är ett tecken på utveckling och framåtskridande.

Han måste vara ironisk.