I likhet med Gudmundson tycker jag att Sydsvenskan är en underskattad tidning. Just nu pågår där alltså en debatt om Sverigedemokraternas framgångar. Fredrik Ekelund inledde med en artikel som i förvånansvärt stor utsträckning pratar om "etniska svenskar" och verkar vara skriven efter övertygelsen att arbetarklassen inte kan ha fel.

Därför var det trevligt att läsa svaret från Jens Nordenhök:

Vad [Ekelund] saknar är en kritisk inställning till alla grodor som har hoppat ur munnen på kafferasterna bland hans varvsarbetare och hamnsjåare och taxichaufförer under åren.

Själv var jag arbetarromantiker under åren efter 68, när jag arbetade politiskt på vänsterkanten. Men obotlig, aldrig! Att arbetarklassen som klass kan ha fel i stora och små samhällsfrågor är ett faktum. 

När Jens lanserar sin egen verklighetsbild, passar han dock betydligt bättre in i mina fördomar om kulturvänstern: Motsättningarna i Malmös Rosengård och i Landskrona är - såklart - USAs fel. Och nykolonialismens.

det sitter en megafon i Vita huset och en annan i Vatikanen och en tredje i Jerusalem/Tel Aviv och den megafonen säger unisont att islam är alltings fel. Självklart att delar av svenska folket går på den massiva propagandan [...] Jag säger på fullt allvar att det är bombplanens och ockupationernas (nykolonialismens) fel att det mullrar mot "svennar" i Rosengårds källare.

Spännande tes. Men nog är det anmärkningsvärt att ingen i sydsvenskans debattartiklar gör kopplingen till den ekonomiska debatten i övrigt?

Om flyktingmottagande, skatter, bidrag, arbetsrätt och företagsklimat hade fungerat bara hälften så dåligt, hade vi sannolikt sluppit debattera huruvida Ekelunds polare i arbetarklassen är halvrasister när de röstar på Sverigedemokraterna - eller om de bara "fått nock", som Ekelund uttrycker det...