I förra veckan höll jag (för andra gången) en föreläsning om metod på akursen i NEK i Lund. Den här gången blev jag i efterhand lite fundersam kring om neoklassisk teori fick lite för mycket kritik - vilket inte var avsikten.

Den teori som lärs ut på akursen förutsätter att transaktionskostnaderna är noll och att det finns tydliga äganderätter. Men den fungerar naturligtvis bra även när antagandena är nästan uppfyllda, exempelvis när transaktionskostnaderna är låga.

Vad jag INTE hann säga på denna två timmarsföreläsning, är att de verktyg som ingår i amikron, är synnerligen användbara när det gäller att förstå hur institutioner uppstår. Tre exempel:

• En rättstat är en monopolist. Den har monopol på legitimt våldsutövande. Stordriftsfördelar och en rad liknande faktorer bestämmer hur väl stater av olika storlekar fungerar.
• Konkurrens mellan stater är viktigt: Finns det ingen exit-option för medborgarna, är risken större att staten beter sig illa. 
• Spelteori - i synnerhet upprepade spel - är ännu en nyckel till att förstå staters uppkomst. Det som i sin enklaste version ser ut som ett olösbart socialt dilemma, rymmer nycklar till att förstå rättstat, äganderätt och tillit när spelen upprepas, i synnerhet om de upprepas i någon form av social struktur.

Jag har således svårt för dem som viftar bort det neo-klassiska paradigmet som ointressanta teoretiska tankeövningar. Tvärtom: den institutionella och experimentella ekonomi som nu blir allt mer populär, är en fullt logisk följd av den neoklassiska analysen.