Årets ekonomipristagare är alltså Edmund S Phelps, framför allt för hans fomella analyser rörande insikten att man inte varaktigt kan skapa sysselsättning genom att låta inflationen skena iväg. Ur motiveringen:
Indeed, it implied that there was no long-run tradeoff between inflation and unemployment, as there could be no permanent discrepancy between actual and expected inflation.
Är det verkligen Phelps som ka ha priset för detta? Vad hände med Lucas och Friedman, tänkte jag. Men Lucas kom några år senare och använde rationella förväntningar där Phelps använde adaptiva. Rörande Friedman (som fick priset redan 1976) förklarar de sig så här:
Unlike Phelps, Friedman did not embed his discussion of inflation and unemployment in a formal model.
Dessutom går idéerna längre tillbaks än så:
As recognized by Phelps (1968a), the idea that perfectly anticipated inflation has no real effects on the economy had appeared in earlier studies, such as Lerner (1949). However, this literature had not integrated this hypothesis within explicit models of unemployment and wage dynamics.
Således: Phelps är en av dem som ska tackas för den makroekonomiska stabiliteten med låg inflation:
The theoretical underpinnings for the policy of inflation targeting, which many central banks have adopted since the early 1990s, are to a large extent derived from the framework developed in Phelps’s 1967 paper.
Så varför faller inte arbetslösheten när både inflation och inflationsförväntningar stabiliserats på låg nivå? Den senare Phelps har funderat på den frågan också - vilket också nämns i motiveringen:
Efficiency wages (som Phelps kallde incentive wages): Företag finner det lönsamt att betala folk löner över jämviktslönen eftersom det lockar fram lojalitet och produktivitet hos de anställda
Hysteresis: Hög arbetslöshet tenderar bita sig fast när färdigheter blir mindre aktuella och folk deppar ihop ("an increase in unemployment may turn out to be (partially) irreversible, as a result of workers’ loss of skill and morale.")
Mest förvånande för mig var att Phelps (och Arrow) tydligen är standardreferenser när det gäller statistisk diskriminering:
When individual productivity is measured with error, it may be worthwhile [for employers] to use group data – information on average productivities in the group to which an individual belongs – so as to improve predictions about an individual worker’s productivity. A consequence of such behavior is that individuals with the same characteristics may be treated differently.
På det hela taget ett pris som få ekonomer torde bli arga eller särskilt exalterade över. Jag skulle gissa att Phelps stått på listan ett bra tag i syfte att dammas av när de behövde lite andrum efter kärnvapenkapprustning (Schelling) och globaliseringsdebatt (Stiglitz).