I stockholms fria ser jag att Miljöpartiet och de borgerliga gör en del för att motverka omvandlingen av den högre utbildningen i Sverige till en enda stor examensfabrik. Utmärkt. Men om folkpartisterna Axel Darwik och Cecilia Wigström är så måna om kvalitet framför kvantitet, varför lovar folkpartiet mer pengar till universiteten? Dessutom förstår jag inte varför argumentationen måste vara så svulstig:

Folkpartiet liberalernas viktigaste ambition, om vi får möjligheten att efter nästa val leda landet, är att se till att Sverige kan möta den globala utmaningen. Ryggraden i vår strategi är kunskap. Därmed är högskolan spjutspetsen i vår arsenal för att möta utmaningen från länder som Kina och Indien.

Trots dessa floskler är det bara en gradskillnad vi talar om. De borgerliga kommer exempelvis inte att ta tillbaks någon av de universitetsuppgraderingar som diverse högskolor nyligen fått (Av samma skäl som förhindrar socialdemokraterna från att förstatliga privatiserade bolag, eller lägga ner fungerande friskolor).

Min poäng är att de, framförallt socialdemokrater, som driver på den kraftiga utbyggnaden av massutbildningen har missat en viktig faktor: Mer utbyggnad, och mindre resurser per student skapar missnöje hos en växande grupp av både studenter och lärare. Det är bara en tidsfråga innan detta i sin tur leder till ökade krav på terminsavgifter och selektiva elitinstitutioner av amerikanskt snitt.

Är det verkligen den utvecklingen som utbildningsfabrikens ingenjörerer vill påskynda?