För lite mer än 3 veckor sedan, läste jag den borgerliga alliansens ekonomiska motion, och blev lite undrande inför förslaget om jobbgaranti - se äldre post. Jag skickade följande två frågor till alliansens frågelåda:

1. Vad är den stora skillnaden på jobbgarantin och det system vi har idag?
2. Ska den som säger nej till aktiviteterna i jobbgarantin ha rätt till socialbidrag?

Jag fick snabbt ett mail som bekräftade att frågan tagits emot och att ett svar var på väg. Detta var den 5:e maj, och inget svar har kommit än.

Jag har dock fått informella svar från partiaktiva i min närhet. Tydligen ska aktiviteterna i jobbgarantin vara så trista att de skapar kraftiga incitament för folk att skaffa sig ett jobb innan de tvingas ut i skogen för att rensa sly eller liknande. Säger man nej, blir det inget socialbidrag.

Som jag ser det, är förslaget ett tecken på att de borgerliga inte vill (eller av politiska skäl inte vågar) ta sig an de verkliga problemen, som är den stela arbetsmarknaden och socialbidragets fattigdomsfällor.

Jag skrev för en tid sedan mer om detta i Stockholms Fria med anledning av diskussionen kring medborgarlön (inskannad här, wordfil här).

Tesen är att man på allvar bör utreda ett lågt, men mer ovillkorligt existensminimum i kombination med avreglerad arbetsmarknad och en variant på negativ inkomstskatt som gör att det alltid lönar sig att arbeta även för dem längst ner i inkomstfördelningen.

Se även Simon Birnbaum i Statsvetenskaplig tidskrift 4-2005, "Universell grundinkomst och den svenska välfärdsstaten: Mot en ny generation av inkomsträttigheter" som bland annat hittat denna försyndelse av undertecknad och Erik Ullenhag. Birnbaum klassar vår hållning som "en mer sällsynt marknadsliberal plädering för en allmän grundinkomst som formulerats i en svensk kontext under senare år".