Joel Malmqvist kommenterar dagens DN-ledare, och undrar vad jag har att säga.

DN menar att framtida real tillväxt bör ske i privat sektor, så att den offentliga sektorns andel av BNP minskar. Joel menar att detta inte går, eftersom produktivitetstillväxten i den offentliga sektorn är långsammare än i den privata (Baumols sjuka).

Båda texterna bortser från viktiga mekanismer. Joel har rätt i att vissa sysslor inom den offentliga sektorn svårligen kan effektiviseras (exempelvis matandet av en gammal som inte kan äta själv). Men det allra mesta inom den offentliga sektorn kan - och har - effektiviserats kraftigt. Mats Ekelund har exempelvis skrivit bra för Timbro Hälsa om den enorma produktivitetsutvecklingen inom sjukvården. Jag tror således att Joel har fel - helt fel - när han skriver:

På det hela taget verkar dock den offentliga sektorn i Sverige vara effektivt organiserad och utrymmet för produktivitetstillväxt därför vara begränsat.

Vidare: teknikutveckling innebär också att mer kan göras (fler sjukdomar och åkommor kan behandlas). I kombination med ökade inkomster kommer mer att efterfrågas. Om allt sjuk- och äldrevården kan göra, också ska utföras och erbjudas alla till väldigt låg egenkostnad, innebär detta en kraftig press uppåt på utgifterna. I praktiken skulle jag säga att Sverige redan valt bort den vägen.

Slutligen: Varken Joel eller DN nämner demografin, men den är viktig i sammanhanget. Som synes av bilden (härifrån), har Sverige nu ungefär 10-20 år på sig innan obalansen mellan 65+ och 20-64 blir riktigt jobbig.

Personligen tycker jag det verkar vara en bra idé att använda denna respit till att sänka skadliga skatter och reformera arbetsmarknaden. Annars är risken stor att slutförvaret av 40-talisterna blir en plågsam historia för de offentliga finanserna som Gunnar Wetterberg brukar säga.