Dan Hylander citeras för lite i samhällsdebatten. Ur Höst i Paradis från plattan Lycklig Måne (1990) rycks därför följande:

En fest på sjätte våningen
med kallprat över drinkarna
där tystheten har blivit estetik
alla vet vad alla har
men ingen nämner summorna
för blygsamhet är alltid tres tres chic

Utan tvekan är det tabu att berätta eller fråga om inkomster. Däremot är det helt accepterat att diskutera inkomstökningar, exempelvis lönepåslag. (Man får passa sig så att man inte anger förändringen både i kronor och procent, för då kan ju nivån härledas - fast skolmatten täcker kanske inte detta längre?)

Vad förklarar denna norm?

Vissa jag frågat menar att det är oviktigt vad folk tjänar, vilket väl förvisso är ganska sant. Men många minst lika oviktiga saker är det ju helt okej - för att inte säga påbjudet - att göra konversation av.

Ovetenskapligt runtfrågande i bekantskapskretsen visar dock att det är ett extra stort normbrott att fråga sina egna arbetskamrater som jobbar med liknande göromål. Däremot kan man komma undan med att fråga folk i helt andra brascher: -Jaha, och vad tjänar "man" som proffessionell optimistjolleseglare då?

Således: Ju mindre nytta man har av att veta - desto mer okej är det att fråga!

Normen gör det lättare för arbetsgivare att behålla omotiverade löneskillnader. En annan effekt är att den ger facket sitt kanske starkaste argument för medlemskap:

-Vi kan hjälpa dig att löneförhandla, för vi - inte du - vet vad andra på din arbetsplats tjänar!