Under 90-talet lade USA om sina stödsystem till låginkomsttagare ganska rejält. Många debattörer (även i Europa) kommer av politiska skäl att vilja besvara den rubricerade frågan med 'ja' eller 'nej', och då kommer det här pappret (av Meyer & Sullivan) väl till pass. En sammanfattning, baserad på deras AEA-presentation.

Har 'single mothers' fått det bättre under 90-talet? 

• Nej: lägsta decilens inkomster har minskat enligt statistiken.
• Å andra sidan tycks detta vara ett mätfel: av olika skäl underrapporteras inkomsterna. Den faktiska konsumtionsnivån har ökat ungefär 8% över hela inkomstfördelningen - även för det allra fattigaste..
• Å tredje sidan: När de konsumtionen granskas närmare beror ökningen nästan helt på ökade boendekostnader för de fattigaste hushållen.
  
• Å fjärde sidan, speglar har det skett en faktisk ökning av boendestandarden: de fattigaste de bor större och fler har luftkonditionering exempelvis.
  
• Slutligen ska noteras att de fattigaste nu arbetar fler timmar. Den ökade arbetstiden tycks komma från en minskning av tiden för obetalt arbete i hemmet, men på denna detaljnivå börjar data bli skakiga.

Svaret är alltså bidragsreformerna ändrade incitamenten så att ensamstående mödrar nu har högre konsumtion men också högre arbetstid. Huruvida deras nyttonivå är högre eller mindre, beror på hur högt de värderar sin fritid.