Numera har jag en ganska kritisk syn på neoklassisk ekonomi, av det skälet att den sätter strålkastarljus vid sidan om några för människans välstånd helt fundamentala faktorer: innovationer, institutioner och transaktionskostnader.
Men när studenter kritiserar den neoklassiska dominansen i ekonomiämnet (via Niklas ser jag att det nu senast är Göteborgarna som får kritik, ironiskt med tanke på den institutionens rykte...) blir jag oftast benägen att försvara den neoklassiska analysen.* Ty kritiken är så konstig.
Den neoklassiska analysen kritiseras för att vara orealistisk och bygga på förenklade modeller. Men likt kartor ska modeller göra det enklare att orientera sig i en krånglig värld. Bra modeller (och kartor) måste därför vara både förenklade och orealistiska.
En annan kritik är den som kan anas i följande beskrivning av miljöekonomi och ekologisk ekonomi:
Miljöekonomi försöker uppskatta värdet av positiva och negativa förändringar i en enda enhet, det vill säga pengar. Om naturkapitalet försämras, kan det kompenseras av kapital som människan åstadkommit. [...] Ekologisk ekonomi anser i stället att vissa värden är ojämförbara.Korrekt är att miljöekonomer försöker (genom enkäter eller revealed preference) ta reda på hur människors preferenser ser ut. Ekologisk ekonomi verkar enligt beskrivningen ovan vara en preferens för "vissa värden", oklart vilka. Blåvalar, tydligen. Myggor? Ohyra?
- Det är moraliskt förkastligt att fråga folk vad de tycker det är värt att bevara blåvalarna.
i? Andra bloggar om: nationalekonomi, neoklassisk teori, metod, akademin