På tips från Jenny, har jag läst en hel del i Vinter i välfärdslandet (av Elisabeth Langby) som gavs ut 1984. Tesen i boken är att den svenska välfärdsstaten skapat en kronisk överkonsumtion och att en kollaps stundar. 1993 gavs boken ut i en andra upplaga, med ett förord som onekligen andas "vad var det jag sade?"
Någon tredje nyutgåva är knappast att vänta. Flera av Langbys centrala spådomar har visat sig vara helt fel. Hennes domedagsprofetia vilar tungt på antagandet att svenska politiker inte klarar av att genomföra de förändringar som förekom i debatten under tidigt 80-tal, samt att dessa förändringar ändå inte är tillräckliga.
Sverige kommer exempelvis aldrig att kunna genomföra kraftiga avregleringar enligt Langby:
1970-talet innebar en explosion av lagar och regleringar inom arbetarskydd och miljövård. [...] de gör det krångligare och dyrare för företagen att producera. [...] Men vem vill att vi, för att öka konkurrenskraften, skall släppa efter på miljövårdskrav och arbetarskydd? I alla fall inte en politiker som vill sitta i regeringen efter nästa val. (sid. 72)Samma argument förklarar varför Sverige aldrig skulle lyckas reformera pensionssystemet:
Sveriges ATP-system kollapsar inom loppet av tio år om inte antingen pensionsutbetalningarna minskas eller avgifterna höjs. [...] Men, om det är svårt att minska på transfereringarna är det än svårare att skära ned socialförsäkringssektorn. [...] Vem är den politiker som ska berätta för oss att vi inte skall få ut vad vi betalat in? (sid. 75)Pja, vad sägs om Bo Könberg, Anna Hedborg och Margit Gennser? Langby spår vidare, och dömer ut andra reformer som både otillräckliga och ogenomförbara: