Svenska nationalekonomiska institutioner har i regel lite olika inriktningar med motsvarande seminarieserier: Mikro, makro, finansiell, internationell, utvecklings- och offentlig ekonomi, exempelvis. Hur motiverat är detta egentligen?

När jag var i USA, kändes uppdelningen där motiverad av rent praktiska skäl: seminariet i arbetsmarknadsekonomi med Hoxby och c:o drog alltid 5-10 seniorer, och ett 20-tal doktorander och gästforskare. Fler än så går inte att vara på ett work in progress-seminarium.

Den förklaringen håller inte i Sverige. Ej heller kan man rimligen påstå att uppdelningen är särskilt rationell, ty de flesta inriktningar är mer eller mindre mikrobaserade (och bör så vara).

Personligen tror jag inriktningstänkandet är mentalt begränsande. Nya doktorander börjar snabbt tänka i termer av vilken inriktning de ska välja (med uppenbara följder för handledare, finansierings- och framtida anställningsmöjligheter), istället för att söka intressanta forskningsproblem. 

Nyligen gjorde NY Times en informell undersökning bland 20 tunga ekonomer om vilka yngre amerikanska ekonomer som anses pyssla med spännande ämnen och tros bli framgångsrika framöver. 13 yngre förmågor nämndes. Här ordas om att 6 av dessa är gifta med varandra, men minst lika intressant är att kika på ämnena de skriver om:

"Microfinance in poor countries", är det mikro, utvecklings- eller finansiell ekonomi? Beats me! Men varför måste det etiketteras överhuvudtaget?

Kanske är det dags att avskaffa inriktningarna och istället säga till nya doktorander att de ska välja intressanta forskningsfrågor och gå på alla intressanta seminarier utan att tänka i termer av inriktningar?