I senaste Fokus uppmärksammas ett av regeringens mest kritiserade förslag: Att begränsa sjukpenningen efter ett år till 75 procent. De mest kritiska i både fack och näringsliv har talat om en "attack mot avtalsrätten". Är det så?

För det första: Marknaden för så kallade topping up-kontrakt är skapad av det politiska beslutet att ha en socialförsäkring. Någon attack mot avtalsrätten kan det därför inte röra sig om.

I det här fallet föreslår regeringen att den som varit sjukskriven längre än ett år, ska få ersättningsnivån 75 procent (gäller löner under taket på 25625 kronor). Detta skapar en efterfrågan på topping up, dvs tilläggsförsäkringar som täcker upp till 90 eller 100 procent.

För det andra: Eftersom topping up-kontrakt ställer till det genom att kraftigt minska självrisken, finns det redan idag en regel som säger att avtalsförsäkringar inte får toppa upp till mer än 90 procent. Skälet är att kostnaden för beteendeförändringar (moral hazard, i det här fallet längre sjukskrivningsperioder) faller främst på socialförsäkringen, och därmed på skattebetalarna. Ändringen innebär att reducering ska göras även vid privata försäkringar så att total ersättning hålls på 75 procent.

Motivet för nivån 75 procent är naturligtvis helt pragmatiskt: nivån går att leva på men innebär samtidigt att det lönar sig märkbart att återgå till arbetsmarknaden.

På 80-talet var de flesta borgerliga politiker - och många socialdemokrater - överens om att ersättningsnivåer på 90 procent och högre var problematiska, och att systemen borde förändras så att den totala ersättningsnivån rymde en kännbar självrisk.

Nu verkar vissa ha ändrat sig. Tror de att problem med moral hazard blir mindre bara för att försäkringen säljs privat, eller ingår i ett löneavtal?

Relaterat: En föredömlig riksdagsledamot gör ett försök att förklara.