En stor del av fördelarna med att vara smart, kommer av det faktum att andra inser att du är smart. Det är så du får status, uppskattning och bekräftelse.
Men under två ganska realistiska antaganden kan det visas att det går att vara för smart. Dessa antaganden är:
1. Det krävs ett visst mått av smarthet för att uppskatta andras smarthet.
2. Smarthet är normalfördelad (eller åtminstone inte likformigt fördelat).
I bilden jämförs två smarthetsnivåer, A och B. Jag har antagit att det finns ett avstånd x som beskriver hur mindre smarta personer ser på smarta personer:
- Personer som är smartare än A-x inser att någon med smarthet A är smart, och ger vederbörande uppskattning och beundran.
- Personer med smarthet mindre än A-x, tycker bara att någon med smarthet A är konstig, kufig och obegriplig.
Samtidigt är det fler som kommer att tycka att person A är konstig. Dessutom finns det en hel del som inser att de själva är smartare än B, och kanske irriterar sig på B-personers stora framgångar.
Om någon matematiskt hugad vill slänga på lite integraler och formalisera modellen är det bara att säga till.
Själv bidrar jag med ett anekdotiskt exempel på en svensk forskare och samhällsdebattör som nog tyvärr är snäppet för smart för att slå igenom: Germund Hesslow.
Någon som håller med? Någon som bara tycker han är obegriplig?