Många har uppmärksammat en OECD-rapport om ökade klyftor i de flesta OECD-länder (remissinstansen, hälsoekonomen). Den visar på ökande klyftor, inte minst i Sverige under perioden 95-05.
"Förklaringen är förstås det kraftigt ökade utanförskapet." skriver Mattias Lundbäck.
Jag skulle inte vara lika säker. Under just den tidsperioden, ökade faktiskt inte utanförskapet:
Dessutom: De som försörjs av akassa, sjukpenning och socialbidrag hålls materiellt sett på nivåer som i Sverige ligger närmare de arbetandes än i många andra länder. Det gjordes inte heller några kraftigare nedsättningar av ersättningsnivåerna mellan 1995 och 2005.
Vad är då skälet till att klyftorna ökar? Det beror på vilket mått vi använder. Gini-kefficienten, som är vanligast, bygger på parvisa jämförelser av allas inkomster. Det leder till åtminstone tre huvudmisstänkta (OBS att detta inte är forskningsbelagda sanningar):
- Ökad andel ensamhushåll. Eftersom Gini-koefficienter tar hänsyn till försörjningsbörda och hushållsstorlek, kommer fler ensamhushåll allt annat lika att öka inkomstspridningen. Jag har inte hittat siffror, men jag skulle inte förvånas om den trenden varit stark i Sverige.
- Individuell lönesättning.
- Kraftig ökning av topp-percentilens inkomster (DN).
Det skiljer sig nog rejält mellan olika individer i vilken utsträckning man ser alla, vissa eller inga av dessa trender som problem.
Själv tror jag att svenskar i allmänhet inte märker någon som helst skillnad mellan en Gini-kefficient på 0,25 eller 0,28 (och det förändringar av den magnituden vi pratar om). Topp-inkomsterna däremot tycks av någon anledning vara högintressanta att debattera.
Dags att damma av Rawls?