Lyssnade i förrgår på Petra Östergren, på 90-talet känd som en anarkist-feminist som pysslade mycket med feministiskt självförsvar.
Petra var onekligen på G inom feministiska kretsar - tills hon skrev den här artikeln i Bang 1996. Då slutade gänget kring BANG att hälsa och numera får Petra dras med gummiskällsordet nyliberal.
För mig framstod Petra som resonerande och sympatisk, vilket gjorde mig nyfiken på de förbjudna frågorna. Dessa är (citerade ur artikeln)
[A] Jag skulle vilja veta hur det kommer sig att misshandeln och våldet bland homosexuella par förtigs.
[B] Jag skulle vilja veta varför kvinnor som arbetar som prostituerade så sällan kommer till tals i feministiska sammanhang
[C] Jag skulle också vilja veta, och det här kan nog vara en av de mest brännande frågorna, varför kvinnors utforskande av sin egen sexualitet blir fördömt [
Om Petra har rätt i sin beskrivning av reaktionen är det bekymmersamt, eftersom frågorna ingalunda är omöjliga att besvara för en feminist:
A: Det beror på att man vill fokusera på det våld som är ett uttryck för könsmaktstrukturer.
B: Det beror på problemet med falskt medvetande / kognitiv dissonans (Frågar man någon som har det taskigt hon hen mår, kan svaret mycket väl bli "jo tack bara bra" som ett led i människans förmåga att anpassa sig och uthärda i svåra situationer).
C: Den svåraste frågan. För mer liberala feminister torde folks pereferenser i sovrummet vara beside the point, enligt andra synsätt kan det kanske finnas skäl att fördöma en del.
Nåväl, poängen är nu inte att svaren är självklara, eller ens att frågorna nödvändigtvis var centrala.
Poängen är att reaktionen i en rörelse när någon ställer de förbjudna frågorna är talande. Petra förtjänade givetvis att bemötas med argument, inte med social utfrysning.
Petra är numera doktorand i Lund (socialantropologi), lärde jag mig. Välkommen får man väl säga!
Vilken studentorganisation blir först med att ordna en diskussionskväll mellan henne och Tiina Rosenberg?
bergh