En positiv effekt av att blogga: Då och då dyker det upp recensionsex av intressanta böcker.
Har nu ägnat några timmar åt "Kampen om kunskapen" av Ulf Bjereld och Marie Demker.
Fastnade först vid några sidor som diskuterar vad författarna kallar fria logotyper. Lärde mig att det är samma grupp om cirka 20 procent av befolkningen som Reich kallade symbolanalytiker, Florida kallat den kreativa klassen, och Castells (tydligen) kallat informationella producenter (den möjligen sämsta termen, men vad vet jag om Castells...)
Bjereld & Demker menar att denna grupp i själva verket består av två grupper, Självförverkligare och världsförbättrare:
Självförverkligarna odlar sitt varumärke eller sin logotyp för att stärka dess/sitt värde på en ekonomisk arena. Världsförbättrarna odlar sitt varumärke eller logotyp för att på värdegrund påvberka politiken och samhällsutvecklingen"
Känns inte etiketterna lite väl tillrättalagda? Självförverkligare andas egoism och höger, världsförbättrare andas godhet och solidaritet. Det styrks av gruppernas inställning till olika politiska frågor:
Betrakta siffrorna ovan. Nog finns här ett mönster: De så kallade världsförbättrarna hyser uppenbarligen mycket stor tilltro till statens förmåga att omfördela pengar, från rik till fattig, från stad till land, från iländer till uländer. Vem är det som säger att världen blir bättre av detta? Pja, Bjereld och Demker gissar jag!
Den underliggande värderingen om jämlikhet kan man ju dela även om man är skeptisk till statens möjlighet att minska ojämlikheten genom exempelvis glesbygdsstöd. En public choice-ekonom skulle nog hävda att bättre etiketter på dessa två typer av symbolanalytiker vore "naiva" och "inte fullt så naiva".
Varför tjafsa om dessa etiketter? Jo, för de två grupperna är centrala för bokens huvudtes:
Enligt vår uppfattning möjliggör de nya skiljelinjerna att motsättningarna mellan de två grupperna av fria logotyper blir starka förändringsincitament i politiken. Att de fria logotyperna består av två grupper är därför ett specifikt teoretiskt intresse. Det är motsättningen mellan dem - uttolkad i termer av de nya skiljelinjerna - som hamnar i politikens centrum och som driver utvecklingen framåt. (s. 235)
I den mån jag alls begriper vad de menar, håller jag inte med. B&Ds klassificering av fria logotyper skär både längs det normativa och det deskriptiva.
Andra saker jag inte gillar med boken:
- Den liberala individualismen beskylls för Sverigedemokraternas framgångar:
Så gick det till när individualismen i liberal skepnad nådde makten i Sverige, [...] Denna förskjutning är också en förklaring till varför ett så populistiskt och antiliberalt parti som Sverigedemokraterna under 2000-talets början har fått politisk utrymme. (s 115)
- Ny demokrati beskrivs som ett nyliberalt parti:
Ny Demokrati representerade genom sin nyliberalism en extrem yttersta pol av den liberala dominansen under slutet av 1980-talet. (s 116)
- Per Ahlmarks påstådda "lycka till" till uppsagda arbetare återges som ett oomstritt faktum men utan källangivelse (s. 74)
- Det hänvisas ovanligt mycket till bibeln.
- Allmänt retoriska ordval avslöjar författarnas värderingar implicit. Exempel:
Många aktörer på marknaden har ett intresse av att rapporteringen om brott ökar eftersom det gynnar såväl tidningarnas upplagor (reklamintäkter) som den armé av säkerhetsföretag som etablerat sig i Sverige under senare år (sid. 123)
Nyckelord här: Armé.
- Kunskap sätts explicit i motsättning till marknad:
Motsättningen mellan marknadens principer i form av konkurrens, effektivitet och vinstmaximering respektive kunskapens principer i form [av?] logik, meningsfull tolkning och sanning utgör navet i den skiljelinje vi kallat kunskap-marknad. (s. 221-222)