DI weekend ägnar 4 helsidor åt en affärsman som flyttat ihop med
Ulrica Messing (i en herrgård, naturligtvis). Artikeln är skvaller på högsta nivå, och kulminerar i att det hemliga paret pga trängsel tvingades göra entré samtidigt på
Mona Sahlins 50-årsfest. Då börjar journalisterna förfölja dem och krypa i rabatterna.
En helt annan story finns ihopträngd på några enstaka rader i faktarutan: Killen var skoltrött, gick tvåårigt gymnasium och började jobba på ett mejeri i Dingle. Startar ett textiltryckföretag.
18 år senare är denna skoltrötta mejeriarbetare VD för Orrefors Kosta Boda, och har en förmögenhet på 250 miljoner (efter årets värdeminskning på 1,5 miljarder).
Jag googlar honom -
Torsten Jansson - och finner att
Fokus skrev om honom för något år sedan. Det är mycket Ulrica Messing och förhållandeskvaller i den intervjun också. "Miljardären och politikern".
Han är dessutom - milt uttryckt - mån om att inte framstå som någon Donald Trump:
pengar är ju bara en drivkraft till en viss gräns, sedan måste man ha roligt också. De 40 timmar per vecka jag jobbade på mejeriet som ung kändes mycket längre än de 80 timmar jag ibland jobbat på New Wave. [...] Den stora förändringen blir ju i början, jag har uppfyllt en gammal dröm om att ha sportbilar, och jag bor bättre. Frihet är att slippa vara nervös för ekonomin, men sedan är det inte så mycket mer. Man blir inte lyckligare av att kasta ut pengar.
Entreprenörskapet framställs som en ovanligt lukrativ form av koncentrationssvårigheter:
Han gillar att lösa problem och köpa bolag, och blir lätt rastlös. »Det tror jag gäller alla entreprenörer, det är en drivkraft.« Och han är förvånad över att man nu startar högskoleutbildningar i
entreprenörskap. – Jag har svårt att se att det är något man kan lära sig. Det är något man är, det handlar om tävlingsinstinkt, och det är inte så mycket politikerna kan göra åt det heller
Article originally appeared on (http://andreasbergh.se/).
See website for complete article licensing information.