Här beskrivs hur teorier om rationella förväntningar tillsammans med erfarenheter från centralbankschefer spridits och implementerats världen över, i vad som måste betraktas som en synnerligen lyckad institutionell förändring: Övergången från höginflationssamhälle till låginflationsdito, på de flesta håll dessutom utan ihållande negativa effekter på sysselsättningen.
Numera är den intrikata frågan snarare: Hur låg inflation ska vi sikta på?
Som ekonom är det lätt att förklara för icke-ekonomer och studenter varför hög inflation är av ondo. Men ju bättre man lyckas med den förklaringen, desto säkrare kan man vara på följdfrågan: Varför siktar vi då inte på 0 procents inflation?
I senaste upplagan av Eklunds "Vår Ekonomi", diskuteras frågan kortfattat och pedagogiskt. Det är inte konstigare än att folk ogärna går med på nominella lönesänkningar. En inflation på några procent gör det möjligt att åstadkomma relativlöneförändringar genom att låta vissa löner vara oförändrade medan andra höjs en smula. Siktar man på för låg inflation, kommer folks ovilja att acceptera nominella lönesänkningar istället att leda till lägre sysselsättning. Den förväntningsutvidgade phillipskurvan är alltså inte helt vertikal överallt: Den arbetslöshetsnivå som är förenlig med stabil inflation (NAIRU) varierar beroende på vilken nivå man försöker stabilisera inflationen på.
Niklas Jakobsson är en av dem som antytt att det svenska inflationsmålet 2 procent kan vara aningen för lågt satt, och att ekonomin skulle fungera ännu bättre om man siktade aningen högre utan att för den sakens skull låter inflationen skena iväg.
Monetaristisk finetuning?