Om kommunister, historieförfalskning och den akademiska sandlådan

11 apr 2008, kl 17:11
bergh in Samhälle och politik

Jag är skeptisk till statlig historieskrivning, bland annat för att det ofta riskerar bli kontraproduktivt när staten genom upplysningskampanjer ska lära medborgarna saker och ting.

Men givet att det sker, bör det naturligtvis ske balanserat. En upplysningskampanj om brott mot mänskligheten i kommunismens namn är därför inte konstigare än en dito om brott i nazismens namn. Likväl går folk i taket över det förra och inte det senare, vilket onekligen är en smula inkonsekvent och möjligen antyder en överslätande attityd mot just kommunistiskt förtryck.

När statsvetaren Emil Uddhammar i Växjö påpekade att hans egna kollegor vid Växjö universitet fallit i denna fälla, tog han ut svängarna ganska rejält på slutet:

Den intellektuella gulag som Peter Aronsson, Lars Olsson, GunnarOlofsson, Ola Agevall och andra undertecknande forskare vid Växjöuniversitet nu placerat sig själva i är en skamfläck för vårt lärosäte.Studerande bör känna till att kurser vid ämnena historia och sociologigenomförs där historieförnekelsen har sin största koncentration. Allmänheten varnas, och var och en bör särskilt granska de resultat somde undertecknande forskarna vid dessa ämnen torgför, då sanningskravetkan vara åsidosatt också i andra avseenden än då det gällerkommunismens brott mot mänskligheten.

Folk blev (såklart) arga. Professor Uddhammar uppmanades förnumstigt läsa en grundkurs. Rektor fick ta till orda:

Jag ser inte heller något skäl för allmänheten, nuvarande eller kommande studenter att lyssna på Uddhammars varningar. Den kvalitetssäkring som akademin har av såväl forskning som utbildningbygger på beprövade kvalitetssystem och inte på lösa antaganden.

Det vi ser i Smålandsposten är naturligtvis bara toppen av ett isberg av vad som försiggår i Växjö nu. Notera följande passage i Uddhammars senaste replik:

Detta är inte ett personalärende [sic!] utan en fråga om hur sanning ochopartiskhet beträffande några av vår nutida historias allraallvarligaste brott hanteras av lärare vid ett universitet.

Någon har alltså försökt göra ett personalärende av frågan. Suck. Klarar svenska akademiker av en tuff men saklig debatt utan att gå till facket/skyddsombudet/chefen eller börja snacka skit bakom varandras ryggar?

Istället för att spekulera kring vem som ville att vem skulle få sparken, kanske någon vill ta sig an följande frågor:

1. Finns det några normativa skäl till varför brott i nazismens namn är värre än brott i kommunismens namn?
2. Vilka förklaringar finns till att upplysningskampanjer om nazism glider förbi kritik, medan dito om kommunism är jättekontroversiella?
3. Är det bra att en rektor offentligt på detta sätt lägger sig i en debatt genom att kräva att en professor ber om ursäkt för vad han sagt?

Article originally appeared on (http://andreasbergh.se/).