- Berghs Betraktelser

Enligt standard public choice teori är det alltid politiskt gynnsamt att införa ett generöst pensionssystem: Man lovar förmåner till dagens gamla, finansierade med skatter på deras barn - som till stor del inte har rösträtt när reformen införs.

Men av samma skäl, borde det vara ursvårt att rulla tillbaka sådana system: Vem vill sänka pensionerna för dagens röstberättigade, för att diffusa framtida generationer inte ska duka under av skattebördan?

I de flesta länder, har det - helt enligt teorin - varit betydligt enklare att införa pensionssystemen än att reformera dem när barnafödandet plötsligt kastar omkull de kalkyler som rådde när de infördes. Sverige är dock ett festligt undantag.

En ny artikel diskuterar hur detta var möjligt:

Selen, J. and A. C. Stahlberg. 2007. "Why Sweden's pension reform was able to be successfully implemented." European Journal of Political Economy 23:1175-1184.

Författarna visar, att tack vare att det nya systemet fasas in under en 16-årsperiod, kunde en reform genomföras utan att skapa ilskna pensionärer: När det nya pensionssystemet infördes påverkades inte de som var äldre än 62 år. För tillräckligt många av de arbetande sänktes inbetalningarna till systemet mer än den förväntade pensionen. Det fanns alltså en majoritet som gynnades av reformen när den infördes.

Simuleringar i artikeln visar dock att majoriteten skulle ha krympt ju längre reformen dröjt. Det var med andra ord tack vare god framförhållning som reformen kunde utformas så att den var politiskt möjlig att genomföra.

Den möjlighet som finns att fasa in ett nytt system utan att en majoritet av väljarna missgynnas av reformen krymper med tiden. I många länder som ännu inte genomfört någon reform, kan det alltså redan vara försent.

Hur kommer det sig då att Sverige var ute i så god tid? På den punkten säger författarna ingenting. Men min favoritförklaring - det svenska utredningsväsendet - ligger onekligen ganska bra till...