I sin bok "Mellan dröm och verklighet" förärar TCO-ekonomen Daniel Lind mig en ganska lång fotnot, i vilken min tes att "Länder med lägre ingångslöner och lägre beskattning av låga inkomster har mindre problem med denna typ av utanförskap [syftar på arbetslöshet bland ungdomar och utlandsfödda] eftersom det är lättare för lågproduktiva att komma in på arbetsmarknaden."
Om detta uttalande säger Lind att det "inte är förenligt med verkligheten". Tre skäl redovisas:
1. Sysselsättningsgraden bland lågutbildade är högre i Sverige än i USA.
2. Lågutbildade tjänar mer i Sverige.
3. I Sverige är lågutbildades möjligheter att lämna utsattheten bakom sig större.
Påstående 2 och 3 antar jag tills vidare vara korrekta. Påstående 1 har jag sett på flera ställen redan, och det lär upprepas ofta, åtminstone fram till september nästa år.
Deskriptivt är påståendet helt korrekt. Det är hämtat från OECDs employment outlook, och det stämmer även med nya data från 2009 års rapport. Även arbetslösheten bland lågutbildade är lägre i Sverige: 7 % mot USAs 8,5%. Med lågutbildad avses 'less than upper secondary education'
Men inget av Linds påståenden motbevisar tesen att ingångslöner och skatter negativt påverkar sysselsättningen. Fram med griffeltavlan:
På teoretisk grund är det inga problem att visa hur högre ingångslöner sänker sysselsättningen och hur högre skatter gör detsamma.
Men många andra faktorer spelar också roll för sysselsättningen. Exempelvis är det troligt att den svenska typen av socialförsäkringar ökar sysselsättningen, eftersom endast den som uppfyller vissa arbetskrav har rätt till inkomstrelaterad ersättning. (Detta är förmodligen en viktig förklaring till att Sverige slipper både debatten och fenomenet welfare mums, som är vanligare i mer selektiva välfärdssystem)
Genom att placera korrekt statistik i en fullt rimlig verklighetsbeskrivning, antyds således ett orsakssamband som kan vara helt fel. Vänstern kan målande beskriva hur högern tjatat att skatter och löneökningar minskar sysselsättningen, och sedan triumferande påpeka att arbetslösheten bland lågutbildade är lägre i Sverige än i USA, och att Sverige dessutom har högre mobilitet.
Högern har för övrigt använt samma retoriska knep: Genom att målande beskriva den generösa välfärdsstaten och sedan visa statistik över hur Sverige släpat efter andra länder, antyddes länge ett orsakssamband från välfärdsstat till svensk eftersläpning.
Om någon ifrågasätter statistiken, förlorar de i regel debatten - ty statistiken var (och är) korrekt! Sverige släpade faktiskt efter, och Sverige har faktiskt hyfsat hög mobilitet.
Motståndarna borde istället ifrågasätta det antydda orsakssambandet: Det kanske inte var välfärdsstatens fel att Sverige släpade efter. Och Sverige kanske har låg arbetslöshet bland lågutbildade trots höga ingångslöner och skatter.
Knäckfrågan till Lind och alla som tänker använda hans bok som politiskt argument är därför hur de tror att utanförskapet kommer att påverkas om vi i Sverige höjer ingångslönerna och höjer skatten på låga inkomster.