Klassisk bild av u-länders problem: Ett hungrande barn. Hur kan någon inte vilja hjälpa? Hur kan någon ifrågasätta att bistånd skulle ge resultat?
Afrikanska ungdomar sitter och pluggar. En annan, minst lika relevant bild av många uländer. Men varför plugger de under gatlyktor!? Orsak: De saknar elektricitet hemma. De flesta har för övrigt mobiltelefon.
Bilden är från Paul Romers TED-talk om charter cities, där han också förklarar varför ett land som har modern mobiltelefoniteknik inte lyckas ge vanliga hushåll elektricitet i hemmen:
En elprisreglering håller nere priset så att det inte går att tjäna pengar på att bygga ut nätet och få fler kunder.
Romer beskriver också hur ett tappert försök att ändra regleringen föll: De lyckliga få som får el till det subventionerade priset, vill inte ändra politiken. De som saknar el, tror förmodligen att problemet ligger någon annanstans, och ser inte sambandet mellan lågt pris och lågt utbud.
Innan vi börjar diskutera vad svensk biståndspolitik kan göra för att mildra situationen, kika på följande bild:
Studenter i Sverige köar efter bostad. Sverige har förvisso teknologi för att bygga riktigt bra hus, men en reglering gör det svårt företagen att sätta marknadsmässiga hyror och få ekonomi i byggandet. Invånarna har vant sig vid att bostadsbrist i landets student- och storstäder är en naturlig del av vardagen. De som gynnas av regleringen klagar inte, och de som står i bostadskö tror förmodligen att problemet ligger någon annanstans.
Slutsats: Vi ska nog inte ha överdrivet höga förväntningar på vad svenskt bistånd kan åstadkomma.