Enkelt uttryckt finns två extrempositioner i krisdebatten. Enligt den ena beror krisen på att kapitalismen gått överstyr, enligt den andra är det olika politiska regleringar som ska skyllas.
Betrakta kurva A i principskissen. Vid tidpunkt t infaller en kris, varpå vissa skyller på nyliberalism och andra skyller på politiska regleringar.
Ger man nyliberalismen skulden för krisen, måste man rimligen också erkänna att nyliberalism inte förhindrar rejäla uppgångar. Det var knappast något land som införde ohämmad nyliberalism vid tidpunkt t.
Ger man politiska regleringar skulden för krisen, måste man rimligen också erkänna att politiska regleringen inte förhindrar rejäla uppgångar. Det var knappast något land som först vid tidpunkten t införde politiska regleringar.
I själva verket har de flesta länder som nu drabbats av kris en kapitalistisk ekonomi i grunden, som dock i ganska betydande utsträckning är omgärdad av politiska regleringar. Denna typ av "blandekonomi" verkar vara bra på att generera välstånd, men drabbas då och då av rejäla kriser.
Visst kan man hävda att fler - eller färre - politiska regleringar skulle ge oss en jämnare utveckling, mer lik figurens kurva B.
Men då måste vi först besvara en annan fråga (som Niclas redan berört): Är det självklart att kurva B är att föredra framför A?
Visst: Avtagande marginalnytta och förlustaversion. Men å andra sidan: krävs inte en vinter då och då för att vi ska uppskatta sommaren?
