Hösten 2005 stormade det rejält kring Eva Lundgren, vars forskning om mäns våld mot kvinnor fick utstå mycket kritik. Bland annat skrev hon om rituella barnamord på tämligen vag empirisk grund (se DN-intervju om bl a detta.).
Uppsala universitet ordnade en granskning av Lundgrens forskning, och kritiken blev tung. På DN-debatt drev dock Lundgrens försvarare en spännande linje:
"I ett hermeneutiskt perspektiv har emellertid ett begrepp som falsifiering inte någon större mening "
Detta uttalande spann jag naturligtvis loss på.
Nu till kruxet: När man kritiserar en genusvetare för att vara ovetenskaplig, uppfattas det lätt som kritik mot genusvetenskapen. Men nyligen har Lundgren dykt upp i ett annat sammanhang (låt vara att våld och sex alltjämt förefaller centralt): Hon har skrivit en bok om Knutbymordet - som tar den för anstiftan till mord dömde Helge Fossmos parti [!].
Nu är det plötligt är det kulturvänstern som - med all rätta - kritiserar Lundgren för att inte skilja på vetenskap och journalistik:
Lundgren kallar sitt arbete "forskning". [...] "Personligt engagerad journalistik" vore mer korrekt
skriver DN. Åsa Linderborg gör samma poäng i Aftonbladet:
Det Eva Lundgren åstadkommit är inte vetenskap. Hon har skrivit en partsinlaga och är ett empiriskt bevis på Helge Fossmos omvittnat magnetiska karaktär – han bockar och bugar själv i ett eget efterord.
Bästa recensionen står Klas Gustavsson för i Arena. Han visar (som jag tolkar honom) att om Lundgren hade varit mer vetenskaplig - mer trogen sin feministiska teori, mer benägen att ifråga sätta sina källor, mer benägen att använda transparenta analysmetoder som andra forskare kan reproducera - hade boken blivit bättre.
Klas skriver:
Nu är det plötsligt Lundgren som letar bland Saras [barnflickans] karaktärsegenskaper efter orsaker till den psykiska misshandeln. [...] En doktorand får i uppdrag att genomföra en lingvistisk analys av de textmeddelanden som Sara mottagit för att på denna väg identifiera författaren. [...] De lingvistiska analyserna, som inte finns publicerade och därmed inte är tillgängliga för forskarsamhällets och allmänhetens källkritik, påstås stödja Helges berättelse. Eftersom lingvistiska analyser för identifiering av mördare inte är särskilt vanliga i svenska domstolar får Lundgren i brist på bättre bevis ägna sin bok åt fantasifulla spekulationer.
Sällan skulle väl ett konsekvent och analytiskt genusperspektiv vara så användbart som i analysen av Knutby-härvan. Men då gör alltså Lundgren helt om, och bestämmer sig för att försöka rentvå en dömd sektledarpatriark.