Senaste poster
Populära
Google Scholar
« Är det bra eller dåligt att vi blir fler? | Main | Anders Gustafsson recenserar Johan Norberg »
tisdag
maj052009

Lite om biståndsdebatten

Det bubblar rejält i biståndsdebatten. Kika exempelvis på Fredrik Segerfeldts envisa kamp mot Anna-Lena Lodenius i kommentarsfältet här. Och Kenneth Hermeles försök (exempelvis på SVTs hemsida) att medla mellan den krassa ekonometriska resultaten och människors fullt begripliga välvilja.

Några påpekanden:

1. Fredrik Segerfeldt kan ha rätt om biståndet även om han går fram som en ångvält i debatten.

2. Timbro må ha en dold agenda att sänka biståndet, men det i sig betyder inte att deras rapporter kan viftas bort.

3. Diskussionen om huruvida forskningen hittar en signifikant effekt av bistånd på tillväxt eller ej, gör det klassiska misstaget att fokusera statistisk signifikans sitället för ekonomisk relevans. Även om det går att hitta signifikanta effekter, är de så små att policyimplikationen rimligen blir densamma som om effekten är noll.

4. Vidare bör man fundera kring hur robusta resultaten är i de studier som hittar ett positivt samband. Långt ner i diskussionstråden hittade jag den här:

David Roodman, The Anarchy of Numbers: Aid, Development, and Cross-country Empirics, World Bank Economic Review 21(2), ss 255-277, maj 2007.

Roodman tar sju andra papper som hittat ett positivt samband mellan bistånd och tillväxt, och petar lite på resultaten. Hans slutsats:
All of the results appear fragile, especially to sample expansion.
Nåväl. Hermele vill - klokt nog - låta debatten gå vidare:
Den kloka hållningen är nog därför att inte uttala sig sa bestämt utan snarare fråga sig om det [tillväxtskapande] är en rimlig fråga att ställa till biståndet.
En bra fråga. Visst kan det vara bra med bistånd även om det inte ger tillväxt.

Men det är också en god idé att göra något annat som faktiskt ökar tillväxten i fattiga länder.

PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

References (2)

References allow you to track sources for this article, as well as articles that were written in response to this article.
  • Response
    Response: Volvo?
  • Response
    ... השוואת מחירים ביטוח רכב - לכן רבים מקדישים לתחום אביזרי רכב הוא תחום מתפתח שמשנה לשנה מכניס יותר ויותר נפוצים בשוק. יש איפוא לראות את המפתחות במתג ההצתה בעת העמסת רכב, הוא גילו של הנהג. והיה וביטול פוליס... Lite om biståndsdebatten - Berghs Betraktelser - Berghs betraktelser ...

Reader Comments (39)

Den faktiskt riktigt rolige David Roodman har också skrivit en mer lekmannamässig summering av debatten (som dock är mycket läsvärd också för den som är bevandrad):

Roodman, D. (2007). Macro Aid Effectiveness Research: A Guide for the Perplexed. Centre for Global Development Working Paper No. 135.

6 maj | Unregistered CommenterJF

Timbros ångvält vill reducera debatten till huruvuda "bistånd" leder till "tillväxt". Det är John Bouvin-nivå på den argumentationen: insatser som sänker spädbarnsdödligheten eller på andra sätt höjer medellivslängden är enligt det synsättet inte önskvärda. Bäst vore om lejonen tog några av ungarna, så att de som överlever har förutsättningar att skapa tillväxt.

...så jag känner mig nog benägen att vifta bort Segerstedt tillsammans med Bouvin. Man glömmer att bistånd primärt har en humanitär funktion och att tillväxtmålet kan härledas ur denna.

6 maj | Unregistered CommenterMartin

Martin skriver, at "Man glömmer att bistånd primärt har en humanitär funktion och att tillväxtmålet kan härledas ur denna". Hvs man prøver at læse litteraturen om ulandshjælp og hvor effektiv den er, er det historien om:
1. Vi siger at hjælpen virker på X
2. Forskning viser, at det gør den ikke.
3. Vi siger, at det var jo ikke meningen. Hjælpen skal hjælpe på X og Y.
4. Forskningen viser, at det gør den ikke.
5. Vi siger, at så snævert kan man jo slet, slet ikke sige det. Hjælpen skal hjælpe på X, Y, Z og mange andre ting.
X, Y og Z er for eksempel vækst, fattigdomsbekæmpelse, demokrati osv. You name it. Man kan tage næsten hvilket som helst 'godt' område som hjælpen er rettet mod, og vise at den enten ikke virker (vækst, miljø, menneskerettigheder) eller decideret skader (demokrati, retssikkerhed, måske fattigdomsbekæmpelse). Litteraturen er klar - det er politikken ikke.

Det är över ett år sen jag slutade på Timbro. Nej, jag hävdar inte att tillväxt är det enda utvecklingsmåttet. Jag reducerar inte heller debatten till det. Däremot hävdar biståndsindustrinas representanter själva ideligen att bistånd leder till tillväxt.

Och det beror på att tillväxt är en nödvändig förutsättning för fattigdomsbekämpning och den viktigaste förklaringen till skillnader mellan länder när det gäller sådant som medellivslängd och spädbarnsdödlighet.

Problemet är att det finns få belägg för att bistånd sänker spädbarnsdödligheten eller höjer den förväntade livslängden (vilket tillväxt dock gör).

Om det humanitära imperativet förblindar är det inte särskilt humanitärt.

Jag föreslår läsning av min bok för att testa om Bouvinliknelsen har relevans. http://www.timbro.se/bokhandel/books.asp?isbn=9175667010

"insatser som sänker spädbarnsdödligheten eller på andra sätt höjer medellivslängden är enligt det synsättet inte önskvärda"

så har mig veterligen ingen hittills argumenteras, Bouvin möjligen undantagen.

Ang tillväxt är jag numera synnerligen skeptisk till möjligheterna att alls mäta BNP per capita på ett konsekvent sätt över tid och mellan länder.

Många artiklar blir därmed mindre intressanta.

6 maj | Unregistered Commenterbergh

Herr Björnskov kanske skulle prova att komma ned från metaregressionernas värld; vad är överhuvud taget poängen att visa på att variabeln "bistånd" inte har effekt på tillväxten, eller någon annan variabel? Det är det som är min huvudinvändning mot diskussionen som den förs. Utvecklingsekonomin kan uppvisa en lång rad exempel på biståndsprojekt som är kostnadseffektiva och förbättrar människors livssituation, ger dem högre eller bättre utbildning, bättre hälsa osv.

Om man inte ser mångfalden inom det som kallas "bistånd" och accepterar att olika former, olika biståndsgivare, olika institutioner har olika betydelse för effekten av biståndet -- och att aggregerade regressioner därför säger oerhört lite -- då riskerar man att uppfattas som någon som jobbade på Timbro för över ett år sedan.

Sedan har vi den metodologiska aspekten. Bistånd delas per definition ut till länder och regioner som är underutvecklade. Randomiserade projekt är oerhört sällsynta. Alltså baserar sig de aggregerade empiriska studierna på observationella data. Med samma ansats vore det inga problem alls att visa att sjukvård är direkt hälsovådlig och borde förbjudas.

6 maj | Unregistered CommenterMartin

Vad sägs om hypotesen att det inte går att visa att böcker om bistånd utgivna av tankesmedjor leder till ökad tillväxt. Vilka beslut är rimliga att fatta på det kunskapsunderlaget?

6 maj | Unregistered CommenterLeffe

Martin,

Eftersom biståndsindustrin började med att hävda att det är vetenskapligt belagt att bistånd leder till tillväxt är det mycket relevant. Läs vad Sida skriver här till exempel:
http://www.sida.se/sida/jsp/sida.jsp?d=1579&language=en_US
Att en myndighet får fara med sådan osanning är en skandal.

Du missar hela mikro-makroparadoxen, dvs att alla dessa lyckade projekt på mikronivå inte leder till utveckling på makronivå.

Om biståndets syfte är att göra anekdotisk humanitär nytta på projektbasis bör vi också formulera politiken så. Nu påstår vi att vi skapar utveckling på bred front. Det gör vi inte.

Dessutom måste vi vara säkra på att biståndets skadliga bi-effekter inte överstiger den humanitära nyttan. Det vet vi inte idag.

Inte varje dag man blir uppläxad av en näringslivslobbyist. Låt mig därför klargöra några saker. Att "biståndsindustrin" (vad är förresten poängen med denna nedsättande benämning?) formulerat frågan fel implicerar ju inte att motsatta svaret är rätt. Det finns en rad problem med frågeställningen:

1. Även i en experimentell studie som utförs under ideala förutsättningar är det svårt att dra slutsatser om biståndets effekter. Vi vet oerhört lite om hur välstånd skapas i utvecklingsländer och kan därför inte uttala oss om huruvida den redan mycket tveksamma noll-koefficienten beror på att de som tilldelas bistånd justerar andra inputs: kanske arbetar man mindre, skickar sina barn till skolan osv. Således går det inte att ta denna typ av studie till intäkt för att bistånd inte fungerar.

2. Om inte "biståndseffekten" är exakt densamma i alla biståndsprojekt som någonsin utförts (och alla som kommer att utföras) så innebär den skattade noll-koefficienten att ungefär hälften av projekten haft positiv effekt på tillväxten och hälften haft negativ.

Är man seriös drar man då slutsatsen att vi behöver bättre forskning på vilken typ av projekt som haft framgång och varför. Detta torde vara den uppenbara slutsatsen för alla som inser att länder som Kuba, Indien och Kenya är så olika att en samlad analys i stort sett är omöjlig. Välfärdsvinsterna av att dra dessa lärdomar vore enorma.

Är man oseriös så startar man en kampanj för att avskaffa allt bistånd

3. Som redan påpekats är det en närmast omöjlig utmaning att utvärdera bistånd som inte fördelats experimentellt. Biståndet delas ut på basis av den outcome-variabel som studeras.

Hur ser fördelningen av biståndets effekter ut? Hur stor andel av utförda projekt har positiva effekter på människors välfärd? På vilket sätt skiljer sig dessa från andra biståndsprojekt? Det är detta som är de relevanta frågorna.

Således: påståendet "...att alla dessa lyckade projekt på mikronivå inte leder till utveckling på makronivå." saknas belägg. Jag citerar Fredrik Segerfeldt "Du bör därför ta tillbaka ditt påstående [...]. Och be om ursäkt."

7 maj | Unregistered CommenterMartin

@Martin: Du bliver ved med at argumentere omkring projekter. Men problemet som jeg ser det, og som Fredrik også pointerer, er netop mikro-makro paradokset: Mange, måske helt op til halvdelen af alle, projektervirker, men hjælpen virker ikke på makroplan. Din holdning svarer til at sige, at hvis kemoterapi slår kræftceller ihjel, bør vi give mere kemoterapi. Enhver læge ved, at kemo slår_meget_mere ihjel end blot kræftceller - den har bivirkninger. Det samme gælder for ulandsjælpen. Mit korte take på problemet er, at det ikke handler om hvordan vi_giver_hjælpen, men hvordan den_modtages.

Christian: Detta är inte en rimlig tolkning av det empiriska underlaget. Jag ser ingen mikro-makroparadox. Inte heller ser jag att du bemöter mina metodologiska invändningar mot denna typ av studier.

Jag tycker också liknelsen vid kemoterapi haltar. Vad jag säger är att om kemoterapi räddar livet på hälften av alla patienter så är den intressanta frågan på vilket sätt dessa patienter (eller behandlingens exakta utförande) skiljer sig från andra patienter.

Din ansats -- för att stanna vid liknelsen -- är att jämföra mortaliteten för de som får kemoterapi med befolkningen i stort och sedan dra slutsatsen att kemoterapi dödar.

7 maj | Unregistered CommenterMartin

Martin:

Jag läxar inte upp någon. Jag bemöter argument. Jag är bara polemisk mot folk som ljuger och kör med personangrepp.

"Biståndsindustrin" kanske är en anglicism, men för hundratusentals människor som skapat en egen värld med egna sanningar och verklighetsbilder och som använder skattebetalarnas pengar för att sprida sin falska propaganda är det en lämplig beteckning.

Jag har aldrig sagt att makrolitteraturens oförmåga att ge några tydliga svar är ett belägg för att bistånd inte fungerar, utan bara att det ger anledning att ana att så är fallet. Om bistånd fungerar borde biståndsindustrins tusentals ekonomer med stora resurser och starka incitament, efter knappt 50 år och 11 000 miljarder kronor, kunna belägga det.

Det faktum att de inte har kunnat göra det visar, tillsammans med alla de studier, teoretiska såväl som empiriska, som visar att bistånd påverkar mottagarländernas institutioner negativt att det finns anledning att misstänka att biståndet undergräver snarare än skapar förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Och med utgångspunkt i den hippokratiska eden, om att först främst inte se till att göra skada - netto på makronivå - bör vi upphöra med det långsiktiga utvecklingsbiståndet. Det är vår moraliska skyldighet.

Jag tror du har fel om vår kunskap om hur välstånd skapas i fattiga länder. På detaljnivå ja, men på övergripande plan är samstämmigheten rätt stor. Alltfrån Barro till höger, via Acemoglu i mitten till Rodrik till vänster säger ungefär samma sak: Institutioner. Läs min bok och återkom.

Din punkt 2 förstår jag inte. Kan det inte vara så att biståndet främst inte riktar sig till utvecklingens förutsättningar och att de flesta projekt därför har neutral effekt? Det är i alla fall min bedömning.

Jag har aldrig sagt att man ska avskaffa allt bistånd. Däremot ska vi upphöra med utvecklingsbiståndet (till skillnad från det humanitära biståndet och katastrofbiståndet).

Vidare kräver jag intellektuell hederlighet och stringens i underlag och policyformuleringar. Vi kanske kan lindra fattigdomens symtom, snarare än att bekämpa fattigdomen. Då ska vi också säga att det är det vi gör.

Även om mikro-makroparadoxen är diskuterad i litteraturen och min formulering främst handlade om en beskrivning av den är jag redo att ta tillbaka och be om ursäkt. Jag skulle skrivit "mätbar" utveckling på makronivå.

Jag tycker det är lite tröttsamt att få höra om "studier" som visar det ena eller det andra, när jag gång på gång försökt framhålla att det finns starka skäl att misstro de studier som gjorts. Jag har hittills inte sett tillstymmelsen till ett argument för att de studier som refereras uppfyller de krav vi normalt ställer för att något ska kunna betraktas som en kausal effekt.

Det vore ingen större konst att göra en studie som "visar" något om biståndets effekter och sedan publicera det i en vetenskaplig tidskrift med tveksamt rykte. Och en metaregression kan naturligtvis inte lösa problemet: den aggregerar bara bias från en lång rad studier som inte löst problematiken.

Vill man då slå ett slag för "intellektuell hederlighet och stringens" får man slänga upp bevisen på bordet. Eller avstå från att tolka in saker i studierna som de inte visar.

Vad gäller min punkt 2: om mikrolitteraturen visar att ett stort antal projekt har effekt, så är det väl rimligt att anta att makro-skattningar (som, nota bene, skattar korrelationer) tar genomsnitt av positiva och negativa reformeffekter? Vi behöver väl inte göra mikro-makro-paradoxen mer mystisk än den faktiskt är (Occams rakkniv, du vet...)

7 maj | Unregistered CommenterMartin

När man läste dina första kommentarer fick man intryck av att du visste vad du pratar om. Nu är jag mer osäker. Alla de makrostudier som förekommer i debatten har ju just försökt med olika ekonometriska modeller avgöra om korrelationen också innebär kausalitet. Och i aid-growthdebatten var det precis dessa försök som Rajan och Subramnian kunde avfärda (Rajan, Raghuram G & Subramanian, Arvind (2008), Aid and Growth: What Does the Cross-Country Evidence Really Show?, Review of Economics and Statistics November 2008, Vol. 90, No. 4: 643–665. http://www.mitpressjournals.org/toc/rest/90/4).

Låt mig då visa vilka alla dessa studier är som visar på biståndets negativa effekter på insitutionerna och med hjälp av Andreas länk här uppe till höger http://www.ifw-kiel.de/research/internal-journal-ranking se hur obskyra dessa journals är genom att ange hur de rankas Kile-institutet från A till D, där A är bäst D sämst. (Här är förresten en litteraturgenomgång: Todd Moss, Gunilla Pettersson och Nicolas van de Walle, An Aid-Institutions Paradox? A Review Essay on Aid Dependency and State Building in Sub-Saharan Africa, Washington DC, Center for Global Development Working Paper Number 74, januari 2006 http://www.cgdev.org/content/publications/detail/5646/)

Jakob Svensson, Foreign Aid and Rent-Seeking, Journal of International Economics 2000, B

Stephen Knack, Aid Dependence and the Quality of Governance: A Cross-Country Empirical Analysis, Southern Economic Journal 2001, C

Simeon Djankov, José Garcia Montalvo & Marta Reynal-Querol, The Curse of Aid, Journal of Economic Growth 2008, B

C Gray, M McPherson, The Leadership Factor in African Policy Reform and Growth, Economic Development and Cultural Change 2001, D

Dani Rodrik, Understanding Economic Policy Reform, Journal of Economic Literature 1996, B

Deborah Bräutigam & Stephen Knack, Foreign Aid, Institutions, and Governance in Sub-Saharan Africa, Economic Development and Cultural Change, volume 52 (2004), pages 255–285, D

Fler än så orkar jag inte redovisa.

Om mikromakroparadoxen. Den kan ha minst två förklaringar. Antingen fungerar bistånd oxå på makronivå, det är bara det att forskarna har haft svårt att visa det. Eller har biståndet negativa bi-effekter på den viktigaste utvecklingsfaktorn som förtar de lyckade projektens resultat. Såväl biståndsindustrins misslyckade försök med makrostudier att påvisa ett positivt samband mellan bistånd och utveckling som litteraturen ovan ger vid handen att tes två är mer sannolik.

Och så länge vi inte kan visa att tes två inte stämmer, bör vi upphöra med utvecklingsbiståndet.

For at supplere Fredrik, er her flere referencer til de læsere, der rent faktisk er interesserede i, hvad forskningen siger, i stedet for at surmule i et hjørne:
William Easterly, Ross Levine and David Roodman. 2004. New Data, New Doubts: A Comment on Burnside and Dollar’s ‘Aid, Policies, and Growth (2000)’. American Economic Review, vol. 94 (3), 774-780. (A-journal)
Martin Paldam and Peter Sandholt Jensen. 2006. Can the New Aid-Growth Models be Replicated? Public Choice, vol. 127 (1-2), 147-175. (C)
Christian Bjørnskov. In press. Do Elites Benefit from Democracy and Foreign Aid in Developing Countries? publiceres i Journal of Development Economics. (C)
Karen Remmer. 2004. Does Foreign Aid Promote the Expansion of Government? American Journal of Political Science, vol. 48, 77-92. (ikke på Kiel-listen, men absolut A-journal i political science)

Martin: Du får nog ta och läsa på lite.

7 maj | Unregistered CommenterTina

Ja Tina, behov att läsa på finns alltid. Men ju mer man ifrågasätter identifikationsstrategin, i en mån det överhuvud taget finns någon, desto längre litteraturlistor får man till svar. Vilket bara understryker min poäng några kommentarer tidigare om att en aggregering över flera studier inte kan kompensera ett systematiskt bias.

Om nu litteraturen är så fullständigt översvämmad med empiriska studier som hittat en lyckad strategi för att kompensera för den icke-experimentella tilldelningen av bistånd, skulle herrarna kanske istället för att rabbla referenser -- vilket kanske imponerar en vetenskapligt mindre bevabdrad publik -- kort kunna förklara vad den går ut på?

8 maj | Unregistered CommenterMartin

Martin: Du borde fråga dig själv om du verkligen på RIKTIGT vill göra världen till en bättre plats för människor i extremt utsatta positioner (som i fattiga och korrupta u-länder). Om du på riktigt vill göra detta så krävs det ju som Fredrik Segerfeldt säger att man beskriver verkligheten på ett korrekt sätt och är tydlig med vad som är ens mål med biståndet. Hur svårt kan det vara?
Du har förlorat debatten.

8 maj | Unregistered CommenterTina

Martin,

Du får ursäkta en icke-ekonom, men jag förstår inte riktigt vad "identifikationsstrategin" betyder. De studier jag refererar till ovan är såväl empiriska som teoretiska.

Jag håller med om att antalet studier inte är det viktigaste, utan snarare i vilken riktning trenden mot konsensus i forskarsamhället går. Ska man mäta antalet studier så finns det fler som finner ett statistiskt positivt (om än så svagt att det är irrelevant ur policysynpunkt) samband mellan bistånd och tillväxt än som inte gör det. De mest centrala och inflytelserika av dessa har dock blivit avfärdade, genom att antingen nya data har tillförts som visat på svag robusthet eller genom att datan testats med vidareutvecklade ekomometriska modeller som inte kommit till samma resultat.

Och numera verkar det som att det är allmänt accepterat, åtminstone finns det en stark trend mot konvergens i denna riktning, att det inte går att visa att bistånd leder till tillväxt, att det därmed finns en mikro-makroparadox, att institutionerna är den viktigaste utvecklingsfaktorn och att bistånd påverkar institutionerna negativt. Det är utifrån dessa fyra punkter jag drar mina slutsatser.

Om jag ska försöka förstå din poäng:

Det skulle kunna vara så som du säger, att orsaken till att biståndet inte fungerar är att det har funnits ett säkerhetspolitiskt , postkolonialt eller ideologiskt givarbias som gjort att biståndet hamnat där det inte finns störst behov av det. Det finns en del stöd för denna bias i litteraturen.

http://www.springerlink.com/content/r230138p22974562/

Det gäller för övrigt också Sverige, som hellre gav bistånd till socialistiska enpartistater än till länder med stora behov.

Karre, Bo & Svensson, Bengt (1989), ”The determinants of Swedish aid policy”, i Olav Stokke, (red), Western middle powers and global poverty : the determinants of the aid policies of Canada, Denmark, the Netherlands, Norway and Sweden. Uppsala Sweden: Scandinavian Institute of African Studies.

Schraeder, P J, Taylor B & Hook, S W (1998), ”Clarifying the foreign aid puzzle : a comparison of American, Japanese, French, and Swedish aid flows”. World Politics 50(2) sid 294–323.

Däremot finns det inget stöd för ditt påstående att denna bias skulle vara en orsak till att det inte går att mäta några positiva effekter av biståndet på långsiktig utveckling på makronivå. För att det ska vara så måste du belägga vad orsaken till bristen på utveckling i fattiga länder är, att denna faktor går att påverka i positiv riktning med rersursöverföringar från rika länder samt att givarbiasen har snedvridit effekten så mycket att de positiva konsekvenserna som din modell förutspår har raderats ut.

Min gissning är att det kan du inte.

Martin, din kritik mot identifkationsstrategin (dvs den ekonometriska metoden för att av göra om bistånd har en kausal effekt på tillväxten) träffar ju både dem som hävdar att det finns en tillväxt effekt och dem som hävdar att det inte finns någon, ty vad du säger är att vi inte kan veta.

Fredrik, tipsa gärna om några bra artiklar om biståndets effekt på någon annan utfallsvariabel än tillväxt (gärna lifeexpectancy, som jag numera tycker är den tuffaste y-variabeln).

8 maj | Unregistered Commenterbergh

Efter att jag enligt vår självutnämnda domare förlorat debatten, medger nu motdebattören att han inte förstått den mest grundläggande svagheten i de artiklar han intensivt vevar som belägg för sin tes. Till vilken intans ska man höra av sig för att få domslutet omprövat?

För övrigt krävs det ingen "bias" i givarländerna för att ge upphov till denna omvända kausalitet. Tvärtom uppstår detta problem just när givarländerna ger till de länder/regioner som mest behöver stödet.

Det är ett tämligen enkelt samband -- och icke-experimentella studier får således problem av samma anledning som man inte kan jämföra sjukhuspatienter med befolkningen i stort för att få fram sjukvårdens effekt på hälsan (med Fredrik Segerfeldts logig skulle sådana korrelationer visa att sjukvård dödar, detta just för att den ges till människor som faktiskt behöver den).

Och givetvis, Bergh, drabbar denna problematik även dem som hävdar att bistånd ökar tillväxten. Som jag sagt från första början måste vi därför basera våra uttalanden på mikrostudier där behandlingen randomiseras.

Fredrik: eftersom det här framgått med önskvärd tydlighet att du har en tämligen grund förståelse av den litteratur du hänger upp din argumentation på, skulle jag föreslå att du fortsättningsvis avhåller dig från att anklaga andra för lögner och liknande. Det ligger ganska nära till hands att misstänka att ditt konsekventa övertolkande av vetenskapliga artiklar inte heller sker med de mest hederliga avsikter.

8 maj | Unregistered CommenterMartin

@Bergh: Jag säger för övrigt lite mer än att vi inte kan veta. Jag säger att det finns starka skäl att tro att icke-experimentella studier underskattar biståndets effekt på tillväxten. Detta är dock mest en spekulation, så jag kommer inte såsom Herr Segerfeldt börja mobba alla som är av motsatt uppfattning.

8 maj | Unregistered CommenterMartin

Martin: Ogillar ditt tonfall. Tagga ned.

Jag har aldrig påstått att jag kan något om ekonometri. Jag har ingen möjlighet i världen att själv avgöra den matematiska trovärdigheten i de olika studierna. Det överlåter jag med varm hand jag till forskare som kan räkna.

Det betyder dock inte att det inte går att läsa in sig på litteraturen och se vilka studier som blir publicerade var, hur dessa tas emot av andra forskare, om de kan avfärdas av artiklar som publiceras i vetenskapliga tidskrifter för att förstå vad som är konsensusuppfattningen.

Ta aid-growthlitteraturen (makrodebatten) som exempel. Det är uppenbart för vem som helst som kan läsa engelska att den mynnade ut i att det går inte att säga att bistånd leder till tillväxt.

Och ändå påstår biståndsindustrin ideligen, med hänvisning till makroartiklar som blivit avfärdade, att det är bevisat att bistånd leder till tillväxt. Det är det jag vänt mig emot. Att flera av dem gör de med rena lögner eftersom de vet bättre, är upprörande. Lodenius var nog bara dåligt påläst (ta då inte på dig uppdraget och kom inte med sådana påståenden). Men folket på Diakonia och Sida vet bättre. De far medvetet med osanning.

Om någon påstår att det är vetenskapligt belagt att bistånd leder till tillväxt, genom att referera till en fem år gammal makrolitteraturstudie (McGillivray) eller till makrostudier (som Burnside & Dollar eller Tarp et al eller Radelet et al) som har avfärdats i artiklar i ansedda tidskrifter har jag rätt att kräva av dem, inte minst som de använder skattepengar för sin verksamhet, att de tar tillbaka sina påståenden.

På något sätt vänder du på bevisbördan, och vill lägga den på mig. Jag förstår inte hur du resonerar. Jag har aldrig påstått att det är bevisat att bistånd inte fungerar. Däremot har jag påstått att det inte är bevisat att det fungerar.

Jag tyckte det var du som nämnde att en orsak till biståndets bristande effektivitet var just bias hos givarländerna. Men det är klart att reversed causality kan finnas ändå. Vilket är just Roodmans poäng.

Jag mobbar inte någon med annan uppfattning. Jag är dock skarp mot dem som medvetet far med osanning, eller som går till personangrepp. Jag föreslår att du läser Lodenius rapport www.diakonia.se/documents/public/NEWS/Rapport_Bistand_ifragasatt.pdf eller Diakonias Dragkampen om biståndet http://www.diakonia.se/documents/public/NEWS/Development_aid_report2008/Bistandsrapport_2008.pdf och skaffar dig en egen uppfattning om hederligheten i dem. Särskilt styckena om den vetenskapliga kunskapen om sambandet mellan bistånd och tillväxt.

Andreas: Vad gäller biståndets effekter på annat än tillväxt kan nämnas dessa:

Fattigdom: Nakamuray, Tohru & McPherson, Malcolm F (2005), Is foreign aid effective in reducing poverty? Mimeo, Kobe Gakuin University, 9 augusti
<www.eb.kobegakuin.ac.jp/~ntohru/poverty.pdf>

Hälsa:

Williamson, Claudia R (2008), ”Foreign aid and human development : the impact of foreign aid to the health sector. Southern Economic Journal, 75(1): 188–207.
<http://claudiawilliamson.googlepages.com/SEA_CA_Draft_3.doc>

Mänskliga rättigheter:

Tomasevski, Katarina (1997), Between sanctions and elections, aid donors and their human rights performance. London and Washington: Pinter.

Det finns mer i min bok.

Jag är ledsen om jag inte når upp till den höga standard av hövlighet som du satt på denna och framför allt andra bloggar. Det gör mig ibland lite irriterad när folk försöker ge ett sken av vetenskaplighet åt ett resonemang genom att lista artiklar vars kvalitet de inte kan bedöma. Beteendet framstår som väldigt motsägelsefult (bibelcitat hade funkat bättre...då är man liksom konsekvent i sin auktoritetstro). Men förlåt, det var inte meningen att vara ohövlig.

För mig har debatten varit mycket klargörande. Tumregeln att man bör vara skeptisk mot tillväxtregressioner i länderpaneler tycks ha stått sig än en gång. Då den tillförlitliga (dvs mikro-) empiriska litteraturen visar blandade resultat borde bevisbördan vara ungefär lika stor för den som vill ha business as usual, som för den som vill avskaffa utvecklingsbiståndet.

Mer reflekterande individer torde hamna i ståndpunkten att en del typer av utvecklingsbistånd bör fortsätta, andra inte.

8 maj | Unregistered CommenterMartin

Kvaliteten i en peer-reviewmekanism duger gott för mig, precis som för forskarsamfundet. Om du tror att vet vet bättre än dem som sitter i redaktionerna för dessa tidskrifter får det stå för dig.

Du verkar ha missuppfattat huvudbudskapet i mitt resonemang (som inte alls bygger på makroregressioner):

I 50 år har forskarna undrat varför fattiga länder inte lyfts av biståndet, trots alla positiva mikrostudier och projektutvärderingar. Forskarna har i decennier frågat sig varför biståndet inte leder till de resultat som de modeller och teorier som använts för att motivera biståndet (allt från Harrod-Domars tillväxtmodell tillämpad på fattiga länder, via Rostow och de olika versioner av beroendeskolan och Washington Consensus kombinerat med konditionalitet till dagens återanvändning av 1940-talets Big Push) förutspår. Biståndsindustrin har hela tiden haft starka incitament att byta motiv för biståndet. De enda konstanterna har varit flödena , den egna verksamheten och de uteblivna resultaten.

Därför har biståndsindustrin återkommande trixat med frågeställningar, definitioner och metoder.
Det senaste försöket har varit makrostudier, som påstod visa att det funkar. Men så föll det försöket också.

Mosleys mikro-makroparadox kom fram långt före den nuvarande debatten (1987).

Samtidigt råder det konvergens kring uppfattningen att institutionerna är den viktigaste utvecklingsfaktorn och att bistånd påverkar dessa insitutioner negativt (vilket alltså inte syns i mikrostudierna, eftersom de inte mäter det och eftersom effekten snarare är att betrakta som biverkningar).

Det är ur det perspektivet jag tillämpar den hippokratiska eden. Gör ingen skada. Vi kan inte veta vilkens sorts bistånd som har dessa negativa effekter, som stöd till dåliga ledare, som snedvridningar av incitament, som uppmuntran till rent-seeking, som finansiering av krig, som stimulans till statskupper, som undergrävande av den demokratiska processen, som undergrävande av den uppbyggnad av tillit mellan individer och samhällsgrupper som utgör grunden för ett väl fungerande samhälle, och som i sin tur försvårar utvecklingen. Därför bör vi tänka om från början, såväl vad gäller utvecklingens förutsättningar som våra ansträngningar att stimulera utveckling. För de flesta samhällsvetare är överens om att dessa faktorer inte går att påverka i positiv riktning utifrån. Och vi vet inte om dessa negativa effekter överstiger de positiva effekterna av alla lyckade projekt. Det enda vi vet är att det stora biståndsdrivna lyftet inte ägt rum.

Jag föreslår att du läser min bok och återkommer (det är svårt att redgöra för allt i kommentarerna på en blogg).

Som sagt, jag är bara vass när folk ljuger eller går till personangrepp. Du ligger just nu på gränsen.

Och om du verkligen är intresserad av sakfrågan snarare än polemiken, läs såväl de rapporter från Diakonia och Lodenius som min bok och återkom med din bedömning av vem som är seriös och vem som är oseriös. Det tar bara några timmar.

Martin: Kom ihåg att läsa på. Kom ihåg att fråga dig om du verkligen är rätt person för att "hjälpa" utsatta då det mest verkar som att du vill göra gott på dina egna premisser även om dessa innebär att de mest utsatta faktiskt i slutändan får det värre. Vägen till helvetet är så att säga stenlagd med dina och likasinnades goda föresatser.
Prima non nocere.

9 maj | Unregistered CommenterTina

Du är ohederlig när du tar åberopar vetenskapliga studier till stöd för din politiska agenda. Peer review-förfarande handlar inte om att välsigna de politiska slutsatser du drar av studierna, utan att metoden är adekvat för att studera den empiriska frågeställningen. Tyvärr finns det inte mycket av adekvata metoder för att besvara de frågor du tycker debatten skall handla om, nämligen om bistånd som samlat begrepp ger upphov till en välståndsökning i termer av BNP per capita på nationell nivå. Vad du gör är att låta ett metodologiskt (och kanske rentav epistemologiskt) problem utgöra underlag för en politisk agenda, när det rimliga angreppssättet vore att falla tillbaka på de tillförlitliga metoder som faktiskt finns.

Och skriver man en bok på ämnet får man nog räkna med att man förväntas ha mer på fötterna än en blind tro på akademiska auktoriteter.

Samma skepsis som vi borde ha beträffande påståenden om biståndets effekt på tillväxten, bör vi ha i än högre grad om biståndets effekt på institutioner. Institutioner är svårmätta, trögrörliga och att studera kausala effekter från just biståndet på dessa låter sig knappast göras.

Jag kan förstå att det är frustrerande om man skrivit en bok på ämnet om man inte lyckas försvara sina teser bättre. Men din sak vinner ju knappast på att du skruvar upp tonen när du inte har svar på tal. Ditt påstående att jag ljuger är lite märkligt då mitt enda mål i denna debatt har varit att syna dina mycket starka påståenden i sömmarna. Den intellektuella hederlighet du berömmer dig för hade i ett sådant läge påbjudit att du modifierar dina uttalanden.

Signaturen Tina verkar också ha fått en del om bakfoten. Jag har till skillnad från min motdebattör aldrig gjort anspråk på att ha en lösning på tredje världens problem. Mitt enda syfte har varit att visa på att den "lösning" han förespråkar inte går att härleda ur den litteratur han stödjer sig på.

9 maj | Unregistered CommenterMartin

Vad i hela friden skulle vara ohederligt i att "åberopa vetenskapliga auktoriteter"? Och varför skulle man inte få dra en policyslutsats av ett vetenskapligt konsensus, eller åtminstone konvergens, som har uppkommit genom publiceringar i peer-reviewade tidskrifter?

Det verkar som att du bakom din förment vetenskapliga och neutrala framtoning drivs av förutfattade meningar.

Du menar att endast människor som kan göra ekonometriska beräkningar får skriva böcker om bistånd. Den ståndpunkten lär du vara ganska ensam om.

Det är inte jag som har påstått att bistånd ska leda till BNP-tillväxt, utan biståndsindustrin. Du vänder återigen på bevisbördan. Exakt vad är det du inte förstår i följande: 1. biståndsindustrin kommer med falska påståenden om makrolitteraturens resultat. 2. Jag visar att de far med osanning och kräver att de tar tillbaka sina påståenden.

Det är inte heller jag som "tycker" att debatten ska handla om ökad BNP på nationell nivå, utan biståndsindustrin. Världsbankens motto är "A world free of poverty". Och definierar man fattigdom som brist på resurser är det svårt att se att något annan än skapande av resurser skulle vara lösningen.

Hur ska millenniemålet om halverad fattigdom uppnås utan tillväxt?

Du tillskriver mig både uttalanden och ståndpunkter jag inte har. Jag har aldrig påstått att jag har någon lösning på tredje världens problem. Vad har du fått det ifrån? Du borde känna lite mindre och tänka lite mer.

Summa summarum: signaturen Martin på en svensk blogg avfärdar en bok som han uppenbarligen inte läst men med ett budskap han har ideologiska problem med, genom att hävda att den samlade utvecklingsekonomiska vetenskapliga kunskapen är värdelös. Patetiskt.

Nu slarvar du med begreppen igen. Jag går igenom, punkt för punkt:

1. Det ohederliga består i att dra policy-slutsatser som inte låter sig göras utifrån artiklarna ifråga och sedan luta sig mot tidskrifternas anseende för att ge sken av vetenskapligjhet (att du dessutom tycks tro att forskare liksom du blint accepterar allt som publiceras i vetenskapliga tidskrifter är en komisk detalj i sammanhanget -- hur tror du då vi kan bedriva undervisning och forskning?). Hade du nöjt dig med att dra slutsatsen att forskningsläget är oklart -- eventuelt för att frågan är felformulerad -- hade jag inte haft några invändningar. Men du försöker trumma igenom en radikal politisk omsvängning på grundval av detta, och det är inte okej.

2. Vem som inledningsvis sagt vad är tämligen ointressant. Att biståndsbranschen (detta är den korrekta översättningen; känns konstigt att som expat behöva upplysa dig om detta) drar felaktiga slutsatser berättigar väl inte dig att dra felaktiga slutsatser åt andra hållet? Vill du nu plötsligt inte kännas vid din slutsats att utvecklingsbiståndet bör avskaffas?

3. Den samlade "utvecklingsekonomiska vetenskapliga kunskapen" är som bekant väldigt motsägelsefull.

Så har vi det här med ideologin. Vad vet du om mina ideologiska utgångspunkter? Jag står dig politiskt mycket närmre än den biståndsbransch du hoppar på. Till skillnad från dig låter jag mig dock inte förblindas av ideologiska skygglappar utan blir tvärtom väldigt irriterad när någon med ohållbara argument propagerar för reformer jag i grunden är positivt inställd till.

Huruvida detta är en vetenskaplig hållning eller ej överlåter vi nog helst åt andra att döma om.

9 maj | Unregistered CommenterMartin

För övrigt...

"Det är inte jag som har påstått att bistånd ska leda till BNP-tillväxt, utan biståndsindustrin"

"Hur ska millenniemålet om halverad fattigdom uppnås utan tillväxt?"

Verkar som att Herr Segerfeldt kan föra debatten vidare på egen hand. Jag tackar för mig, och går ut i solen.

9 maj | Unregistered CommenterMartin

Hmmm....

Jag tolkar Fredrik's inlägg (har inte heller läst boken) som att

1) Vi (trots att bidragsindustrin säger annorlunda) inte kan påvisa att bistånd har någon som helst påverkan på ekonomisk tillväxt (varken positiv eller negativ).

2) Om vi inte kan påvisa detta, torde det finnas andra bättre ställen att använda pengarna som går till (utvecklings-)bistånd på. Åtminstone fram tills vi lär oss hur man kan skapa tillväxt ifattiga länder (vilket vi för övrigt redan vet, det sker genom ökad handel)

Jag har svårt att se något som helst ohederligt i detta resonemang och jag har också svårt att se vad i sak det är Martin tycker annorlunda (då han verkar hålla med om att vi inte vet om bistånd har positiva effekter) förutom att Martin tycker att vi skall behålla utvecklingsbiståndet (oklart varför). Men status quo måste väl ändå vara att vi inte gör av med pengar om vi inte vet om de har positiv eller negativ påverkan och inte tvärtom?

9 maj | Unregistered CommenterEmil

Okej, jag ska upprepa vad jag skrivit ett antal gånger här ovan:

1. Vi har gott om empiriska belägg på att utvecklingsbistånd ofta gör nytta på ett kostnadseffektivt vis. Denna nytta är potentielt enorm då det är världens fattigaste som tar del av den.

2. Studier på makronivå kan inte visa vad biståndet har för effekt på tillväxt och andra variabler. Detta är ett metodologiskt problem.

Om man då inte har en politisk agenda som säger att det är fel per definition att lägga gemensamma resurser på bistånd, så torde den rimliga slutsatsen vara att vi kollar mer på punkt 1: vilka projekt är bra, vilka är dåliga?

Tendentiöst blir det däremot om man tar det metodologiska problemet på punkt 2 som stöd för ståndpunkten att askaffa biståndet helt. Vill man vara konsekvent bör man då åtminstone också argumentera för att oskså sjukvården och polisväsendet avskaffas, för även där är det empiriska underlaget på makronivå skakigt.

9 maj | Unregistered CommenterMartin

@Emil og Martin. Martin påstår, at man ikke kan måle effekten af hjælp på makroøkonomisk variable. Hvis der er en påstand i denne debat, der er tendentiøs, er det den! Som Martin Paldam har påpeget i forbindelse med sine metaanalyser, er hjælpedataene måske ikke specielt præcise, men ellers har de alle de egenskaber, vi gerne vil have sådanne data har. Når man derfor - også når man tager kausalitetsproblemer osv. i betragtning - ikke finder nogen effekt af ulandshjælp, men derimod har klare indikationer på hjælpens massive bivirkninger, mener jeg at man logisk må konkludere, at hjælpen ikke hjælper på trods af de mange gode projekter den finansierer, fordi bivirkninger ødelægger lige så meget som hjælpen skaber.

Det finns flera ben i min argumentation kring bistånd och tillväxt.

1. Biståndsindustrin har fattigdomsbekämpning och tillväxt i form av högre per capitainkomster på nationell nivå som målsättning för (den största delen av) sin verksamhet. Och biståndsindustrin påstår helt oblygt gång på gång att det är vetenskapligt bevisat att bistånd leder till tillväxt, med hänvisning till makrostudier som blivit avfärdade av andra publicerade papper. Det är rimligt att bedöma biståndsindustrin utifrån de mål den själv sätter upp och de påståenden den gör.

Därav meningen "Det är inte jag som har påstått att bistånd ska leda till BNP-tillväxt, utan biståndsindustrin".

2. Samtidigt finns det en utbredd misstänksamhet i biståndsindustrin mot tillväxt (som jag dock bara kan visa på anekdotiskt, men som de flesta som kan branschen känner igen sig i, som att begreppet lyser med sin frånvaro i milenniedeklarationen vars främsta mål är halverad fattigdom, som de upphetsade reaktionerna på Dollar & Kraays papper Growth is Good for the Poor eller som uppfinningen av begreppet "pro-poor" growth). Det kritiserar jag på basis av den vetenskapliga konsensusen kring det faktum att tillväxt är en nödvändig förutsättning för mänsklig utveckling i fattiga länder.

Därav meningen: "Hur ska millenniemålet om halverad fattigdom uppnås utan tillväxt?"

Martin försöker göra sig lustig att jag samtidigt förde fram båda dessa punkter i kondenserad form och försöker få det att framstå som motsägelsefullt. Men det finns inget inkompatibelt mellan dem. Han är en möjligen en skicklig polemiker, men han verkar ha svårt för det här med logiskt tänkande.

Och så till det här med hederlighet:

1. En av mina huvudpoänger är just att forskningsläget kring bistånd och tillväxt är oklart. Så här inleder jag det kapitlet i boken:

"Den empiriska litteraturen om biståndets effektivitet har gett oklara och tvetydiga resultat."
Världsbankens dåvarande chefekonom François Bourguignon i American Economic Review år 2007

2. Jag tror inte att alla forskare blint tror på allt som publiceras i vetenskapliga tidskrifter. Hur skulle jag kunna göra det när jag samtidigt ideligen visar på att olika papper har avfärdat varandra? Däremot är det inte så svårt att skaffa sig en bild av vad konsensusuppfattningen i en fråga är. Ett uttryck, men inte något belägg, för det är att Världsbankens chefekonom känner sig tvungen att erkänna i den kanske tyngsta nationalekonomiska tidskrift som finns att hans industris enträgna försök att påvisa att den egna verksamheten fungerar har misslyckats.

Jag drar slutsatsen att det långsiktiga utvecklingsbiståndet bör upphöra (även om jag inte uttrycker det så i boken utan i stället skriver att vi måste tänka om i grunden) på basis av följande resonenang (som stämmer rätt väl överens med hur Christian formulerar det ovan):

1. Vi vet inte om bistånd leder till tillväxt eller minskar fattigdom. Det verkar dock inte så. Biståndsindustrin borde med sina arméer av forskare kunna hitta vetenskapliga belägg för nettonyttan med sin verksamhet, utifrån de mål på övergripande plan som formuleras, men det kan den alltså inte. Och en enkel lekmannamässig blick på utvecklingen de senaste 30 åren antyder också att så inte är fallet.

2. Däremot vet vi att bistånd har negativa bieffekter på den viktigaste utvecklingsfaktorn, institutionerna.
(I boken har jag en del reservationer, eftersom begreppet är illa definierat och ekonomer tenderar att se på institutioner som ett helt paket i stället för att bättre förstå institutioners inre liv och de olika delarnas funktioner och inbördes påverkan.)

3. Vi vet alltså inte om biståndets nettoresultat för mottagarländerna är positivt eller negativt ur utvecklingssynpunkt.

4. Jeffrey Sachs talar i sin bok The end of poverty om clinical economics. Hans arbete ligger också till grunden för FN:s perspektiv på frågan. Fine säger jag, låt oss köra det medicinska racet hela vägen och tillämpa den viktigaste principen från denna bransch: Den hippokratiska eden. Om vi riskerar att göra fattiga människor illa är det vår moraliska skyldighet att avhålla oss från att handla.

Vad jag gör i boken är alltså att knyta ihop resultaten av olika forskningsgrenar i utvecklingskeonomi och angränsade fält (tillväxtens roll för utveckling, aid-growth, institutionerna och biståndets negativa biverkningar).

Om detta är ohederligt får andra avgöra, men jag finner inga fel i resonemanget.

De empiriska belägg för att bistånd fungerar som Martin talar om mäter inte det biståndet enligt de officiella policydokumenten syftar till: att på lång sikt lyfta upp länderna på en annan utvecklingsbana, utan huruvida avgränsade projekt med avgränsade mål får effekt på kort och mellanlång sikt enligt de mål som sätts upp.

Vid en första anblick verkar det rimligt utifrån mikroforskning och vanliga projektutvärderingar att fortsätta med sådant som att bygga sjukstugor och ge sektorstöd till sjukvård och utbildning i fattiga länder. Trial-error fungerar rätt bra här. Men jag har två invändningar:

1. Då ska vi också säga att det är det vi gör, dvs hjälper enskilda människor på kort sikt. Då kan väljarna ta ställning i frågan. Som det är nu, när vi håller på och påstår att biståndet bidrar till långsiktig utveckling, för vi dem bakom ljuset.

2. Vi måste vara säkra på att de positiva effekterna av denna verksamhet överstiger de negativa biverkningarna. Och det är mycket svårt att belägga.

Men visst Martin, om du kan visa på en verksamhet där du kan belägga att de positiva direkta effekterna överstiger de negativa indirekta och att denna verksamhet kan utökas eller breddas till andra områden med samma eller liknande resultat är jag redo att byta uppfattning (även om det finns en rad andra problem i biståndsindustrin, som dess oförmåga att ta till sig kunskap och fakta, som felaktiga incitament för biståndsarbetare, som den ideologiska snedvridningen, som bristen på resultatkultur, som inte bara gör seriös och intellektuellt hederlig diskussion i frågan svår att få till utan dessutom gör en förändring i positiv riktning mycket svår). Min gissning är återigen att det kan du inte.

Bevisbördan måste dock ligga på den som riskerar göra skada.

"Biståndsindustrin borde med sina arméer av forskare kunna hitta vetenskapliga belägg för nettonyttan med sin verksamhet, utifrån de mål på övergripande plan som formuleras, men det kan den alltså inte. "

Finns det svåra metodproblem så finns det. Det kan inte överkommas bara för att man vill.

Jag tycker Martin har övertygande förklarat vad problemen med att avgöra den kausala effekten av bistånd på makronivå är, samma problem som vidhäfter den mesta av forskningen kring tillväxt.

Han påstår vidare att på nivån av enskilda projekt kan vi belägga positiva effekter. Det tycker jag låter som ett rimligt bra bevis, om det stämmer. En analogi med sjukvården kan vara på sin plats: Om vi skulle regressera dödligheten mot förekomsten av AIDS-medicin i ett land mot är jag inte så säker på att vi skulle få några intressanta resultat. Men det är ju ett rätt dumt sätt att utvärdera effekten av AIDS-mediciner.

Kommer dessa positva effekter speglas i BNP-statistiken? Det vet jag ingenting om. Självklart är det mycket intressant om bistånd leder till tillväxt och om biståndsbrnaschen har påstått att det är bevisat ska det givetvis kritiseras. Men det är inte samma sak som att säga att "absence of evidence is evidence of absence" som du Fredrik ibland verkar mena.

"Bevisbördan måste dock ligga på den som riskerar göra skada."

Nu är ju risken också stor att indraget bistånd skadar vilket gör bevisbördan lite oklar enligt det synsättet. Eller om man anser att en utebliven handling inte kan vara att skada: Det finns ju också en chans att bistånd gör mycket nytta, vilket gör det oklart för mig var bevisbördan ska ligga.

Jag tycker det varit en intressant debatt.

Johan Richter: De svenska pengar som pumpats in i Zimbabwe genom åren tror jag säkert har gjort stor nytta för... Mugabe. Både direkt som en förstärkning av hans egen kassa och indirekt genom fungibilitetsprincipen.

Att vilja göra gott är inte det samma som att göra gott. Ett mig närstående exempel är läkaren som sjukskriver alkoholisten för att han tycker synd om henne och vill "hjälpa"...tjena.

10 maj | Unregistered CommenterHansa

Det är väldigt svårt att debattera en bok med människor som har invändningar utan att ha läst den. Så jag repeterar: läs boken och återkom. Dels slipper ni missförstå och komma med argument som redan är bemötta, dels slipper jag upprepa mig. Om ni sen vill starta en ny tråd här eller någon annanstans så lovar jag att vara med.

Martin (och Johan) menar att situationen ser ut så här: mikrolitteraturen har visat på framgångsrikt bistånd, genom att mäta konkreta resultat på projekt- och programnivå. Att makrolitteraturen inte har kunnat visa på några positiva effekter är endast ett metodologiskt problem (eftersom det är fattiga länder som får bistånd så luras man att tro att länder som får bistånd inte utvecklas). Och att bevisbördan därför bör ligga hos dem som vill upphöra med biståndet.

Jag har en rad invändningar.

Även om det inte råder konsensus kring Martins uppfattning om de metodologiska problemen, verkar det som att allt fler avfärdar nyttan med cross-countryregressioner i dessa sammanhang (vilket jag också skriver i boken).

Det finns dock ett problem med Martins argumentation i denna fråga. Den bygger på att det är olika länder som får bistånd över tid, att länder ”utexamineras” och att nya kommer in i biståndsklassen. Det finns lite stöd för en sådan syn. I stället har biståndsmottagarna tenderat att vara samma länder, i decennier. Det är särskilt fallet i Afrika söder om Sahara, där biståndet de senaste 20 åren utgjort i genomsnitt mellan 14 och 15 procent av BNP i länderna utan att kunna lyfta kontinenten ut ur fattigdom.

Eller som professorerna Peter Svedberg och Jakob Svensson skrev i sitt ignorerade remissvar till Globkom:

"Åtskilliga länder i främst Afrika har under många år erhållit ett årligt sammanlagt bistånd från olika källor som uppgått till 20-50 % av BNP. Trots dessa enorma biståndsflöden har ingen tillväxt skett (…) Detta är ett katastrofalt misslyckande för biståndet (inte bara det svenska) som ledande politiker i givarländerna sällan öppet erkänner."

När Martin och Johan menar att biståndet bör fortsätta eftersom motståndarna inte har kunnat visa att bistånd inte fungerar vänder de på resonemanget, och utgår ifrån en felaktig bild av såväl debatt som verklighet.

Debatten kom igång på allvar med Världsbanksekonomerna Burnside & Dollars papper som kom i slutet av 1990-talet (peer reviewat först 2000). Det är den mest citerade aid-growthuppsatsen, och användes för att motivera såväl Världsbankens politik som den svenska Politiken för Global Utveckling (PGU). Denna artikel har sedan dess blivit sågad i bitar. Det är alltså inte så att motståndarna har sagt att bistånd inte funkar med hjälp av makroanalyser, utan det är biståndsindustrin som har använt denna metod som motargument mot det uppenbara, bistånd tar inte länder ur fattigdom. 22 länder tog emot bistånd motsvarande minst 10 procent av BNP per år i genomsnitt under perioden 1981 – 2005. Den genomsnittliga årliga ekonomiska tillväxten i dessa länder under samma period var noll

Makrolitteraturen handlade alltså inte om att biståndsskeptiker försökte visa att det fanns en mikro-makroparadox, utan om att biståndsindustrin försökte försvara sig mot paradoxen, en företeelse som var känd sedan länge och uppenbar för var och en som har lite hum om bistånd och global utveckling. Bevisbördan har legat på biståndsindustrin.

Faktum är att biståndet har haft samma problem sedan det drogs igång i stor skala i början av 1960-talet. Det stora biståndsdrivna lyft som industrins teorier och modeller förutspådde har inte ägt rum. Och därför har biståndsindustrin haft starka incitament att med jämna mellanrum byta teorier och modeller. Trial and error har redan prövats, med error som upprepat resultat. Den enda konstanten har varit flödena.

Antalet avhoppade tjänstemän från biståndsorganisationerna som tar mer eller mindre avstånd från företeelsen ökar stadigt (Easterly, Collier, Calderisi, Moyo, Subramanian etc.). När det politiska trycket släpper vågar de säga sin sanna mening. Men i Sverige får de som hoppar av åt andra hållet (Stiglitz) långt större uppmärksamhet.

Såväl ur detta perspektiv som med den hippokratiska eden som ledstjärna är det orimligt att ta status quo som utgångspunkt. Att en företeelse förekommer eller existerar i nuläget är ett argument utan värde. Det säger ingenting om dess moraliska rimlighet, utan bara att det har funnits ett politiskt stöd för den.

Vad Martin och Johan säger är att vi ska fortsätta ge huvudvärkstabletter (bistånd som lindrar fattigdomens symtom) som vi starkt misstänker är cancerframkallande (undergräver institutionerna) till patienter vi vet lider av hjärntumör (har dåliga institutioner). Det låter som en dålig idé.

Det är när man läser kommentarer och argumentationer som Martins (har du inget efternamn?) som man inser hur nödvändig Timbros projekt har varit.

11 maj | Unregistered CommenterPär Krause

1.
Martin överdriver grovt problemet med kausalitet. Det är i teorin så att bistånd bara ges till länder som förväntades växa långsammare än andra. Det ser ut som att bistånd inte leder till tillväxt, men (enligt teorin) skulle tredje världens tillväxt i själva verket skulle ha varit ännu lägre utan bistånd.
Men att det i teorin KAN finnas kausalitetsproblem BEVISAR inte att dessa driver resultaten, som Martin tycks tro.

Bistånd gavs inte i praktiken ut på det sättet. Tvärtom ger många donatorer heller bistånd till länder där man tror att det gör mest nytta. Därutöver finns andra motiv bakom bistånd, så som koloniala band, politik (kalla kriget, 9/11) och militärt. Dessa typer av motiv har används som så kallade instrument för att undersöka sambandet mellan bistånd och tillväxt, med pessimistiska resultat.

Det går heller inte att förneka att stora regioner, så som södra Afrika, har fått massiv bistånd i 40 år, och haft 0% tillväxt. Menar Martin att de annars skulle haft negativ tillväxt? Var är beviset för detta?
Fakta spelar roll även i diskussion av metodlogi. En naiv regression ger positive samband mellan Huvudvärkstabletter och huvudverk. Men den verklighet som styr sambandet bistånd-tillväxt är inte samma verklighet som styr sambandet Ipren-huvudvärk.

2. Det går med enkel nationalekonomi att lösa “paradoxen” mellan mikro och makro, utan att hänvisa till Martin extrema tro på osynliga motsatta samband. Exempel:

Svenska skattepengar bygger en fabrik I Tanzania. Fabriken ökar Tanzanias produktion, vilket går att mäta (tex i de studier Martin vagt hänvisar till). Men om teorier om big push, likviditetshål etc. inte stammer ger fabriken ger inga multiplikativa effekter på övrig produktion i landet. Tanzanias BNP har höjts (nivå), men tillväxten har inte ökat (riktning). Efter några år har kapitalet deprecierat bort. Om Sverige inte bygger en ny fabrik/upprustar den gamla kommer Tanzania ned i samma produktion.

Så om vi ger södra Afrika 15% av BNP I bistånd höjs deras ekonomiska nivå med en engångseffekt, låt oss vara generösa och säga med 15%, men någon tillväxt får de inte.

Vad är problemet? Det främsta problemet är falsk marknadsföring. I skolor, universitet, media och den politiska debatten har vi fått löften att bistånd ska bidra till att lösa permanenta problem med fattigdom, och lyfta fattiga länder. I själva verket fungerar bistånd även i bästa fall bara som plåster på såren.

Då måste SIDA och andra vara ärliga och säga det till svenska folket: förvänta er inte att Tanzania ska bli rikare, vi måste permanent försörja de, även för små välfärdsförbättringar.

3. Det är inte svårt att föra fram andra processer på makroplan som motverkar Martin mikrovinster.Ta Befolkningstillväxt som bara ett exempel. Extremt fattiga länders resurser är råvaror och bistånd, deras ekonomier klarar inte av att inkorporera mänskliga resurser på samma sätt som våra. Därför är det inte alls svårt att tro att många av dessa länder är I Malthusianska fällor (mer resurser ger större befolkningen som ger färre resurser).

Mer allmänt är det så att Martins vägran att ta hänsyn till Makrostudier innebär att han inte kan ta hänsyn till ALLA processer som verkar på nationell nivå, trots att de flesta människor, och de flesta ekonomer, inser att dessa är viktiga.

4. Det faktum att det över 50 år, flera hundra länder och tusentals miljarder I bistånd inte går att hitta samband mellan tillväxt och bistånd försvagar grovt argumentet för bistånd som tillväxtmedicin. Så enkelt är det. Man kan Resultaten gynnar inte Martins ideologiska preferenser, så han vill gömma sig bakom Omöjligheten att Veta, och Omöjligheten att undersöka länder. (Hade sambandet mellan tillväxt och bistånd varit positiv så gissar jag att han hade varit mindre fanatisk).

Jag kan rent vetenskapligt ha något sorts acceptans för en extremistisk linje I kausalitetsfrågan, men då måste man ta det politiska implikationen: Martin vill att Svenska folket ska varje år ge 30 miljarder i bistånd för att öka tillväxten i tredje världen, samtidigt som han på förhand (tja, egentligen är det en efterhandskonstruktion, men låt oss vara generösa) säger att det är omöjligt(!)på någon rimligt aggregationsnivå kontrollera om våra pengar gör någon nytta. Det går aldrig att undersöka, det ska tas på Tro helt enkelt.

Förmåga att mäta resultat är en viktig komponent i vad vi vill att våra skattepengar ska gå till. Enligt Martin är bistånd på förhand dömd: Han vill ha våra pengar, men han tvättar händerna, det kommer aldrig gå att falsifiera påståendet att bistånd fungerar/inte fungerar på att skapa tillväxt på samhällsnivå, eftersom samhället inte går att mäta enligt Martin. De kan alltid skylla bristande resultat på oförmåga att utföra randomiserade experiment, i ytterligare 50 år.

5. Jag skulle inte ha något emot bistånd om de vore ärligare. Det finns inga bevis på att det skapar tillväxt, och de som stödjer bistånd har naturligtvis bevisbördan. Erkänn att det är ett plåster, ett sätt att minska lidandet, i stället för nonsens om tillväxt som ni inte har bevis för.

Vi har också rätt att vara rationella. Mer bistånd kan motiveras om det har ömsesidigt gynnsamma effekter (tex. minska befolkningstillväxten I tredje världen I miljöns namn, hålla flyktingvågor lokala, lära ut vetenskap I stället för muslimsk extremism I skolor etc).

12 maj | Unregistered CommenterTino

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.