Göran Hägglund satte igång en lustig debatt i somras, när han i Visby hävde ur sig följande:
Vi Kristdemokrater är verklighetens folk. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest; och som får höra av krönikörerna och teaterregissörerna att de ska skämmas, att de är inskränkta och att deras tillvaro är falsk och förljugen (...) Från vänstern hörs inte mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit [...] När andra partier pratar om genuspedagogik, queerteori,
mångkulturalism, så talar vi om verkliga problem... om sånt som folk
ser och upplever i sin vardag
Kanske inte en flirt med Sverigedemokraterna, men onekligen ett klart ställningstagande för det normala, för mainstream. En grupp vanliga människor med jobb och familj som någon kd-strateg gissningsvis ansett vara ibehov av ett retoriskt försvar. Dessa vanliga svenskar antas förmodligen känna sig en smula undanskuffade i en kulturdebatten som bland annat handlar om dekonstruktionen av könet.
Intressant nog har Bo Rothstein gjort en liknande analys, när han skriver om varför det går dåligt för europas socialdemokrati:
Istället för en politik ”för alla” (barnbidragen!) har vänstern blivit
till ett konglomerat av politiska krafter som strävar efter att
uppfylla intressena hos olika identitetsgrupper, vars medlemmar
uppfattar sig som förtryckta genom sin gemensamma (och marginaliserade)
identitet. Det kan vara någon av alla våra etniciteter, någon av alla
olika sexuella läggningar, någon av alla de många olika kulturella
intresseyttringarna, någon av många olika handikapp. Alla är de
kränkta, alla vill de ha en egen ombudsman och helst ett eget litet
ämbetsverk, som verkar för just deras intressen.
Hägglund försöker alltså göra det som socialdemokraterna enligt Rothstein misslyckats med: skapa en politik för "alla", de som lever sina liv som folk gör mest. De normala. Mainstream.
Det kommer naturligtvis inte att gå, och det är knappast önskvärt heller.
Icke desto mindre: Nog är de alternativa stundom ganska fördömande mot mainstrem? Och nog är mainstream ofta är intolerant mot det alternativa?
