I NYT beskrivs briljant hur Ikea kämpar mot den ryska korruptionen. Sällan har så många moment inom institutionell ekonomi illustrerats så bra, konkret och verklighetsnära.
Följande har hänt:
Sedan tuffar saker och ting på, och fler varuhus öppnar med hjälp av inhyrda dieselgeneratorer. Men efter ett tag uppdagas att dessa är misstänkt dyra: Hela 2008 år vinst äts upp av elkostnader i samband med varuhusöppningar utanför St Petersburg.
Ett engelskt detektivföretag avslöjar att en Ikea-chef mutats för att att säkra de dyra elkontrakten. Ikea vänder sig nu till rättsväsendet, och förlorar i första instans.
Ikea döms att betala skadestånd, men öveklagar. Skadeståndet deponeras för att betalas ut endast om överklagandet inte går igenom. Men nu har någon uppenbarligen tröttnat på juridiska turer:
Yet, separately, a lower court judge issued an order to withdraw money directly from Ikea’s accounts at Citibank in Russia and pay it to Mr. Ponomarev [dieselgeneratoruthyraren]. [...]. In other words, Ikea is now out $14.2 million, twice the damage award, even before its appeal has been heard.
Vad kommer att hända nu? Uppenbart är att Ikea skapar ett mervärde. Men många vill ha sin del av vinsten och tar till medel som gör att Ikea nu valt att avbryta sin expansion.
En gissning är att Ikeas nästa steg är att stänga ned varuhusen: Om man gång på gång blir blåst i tillitsspel, kan man svara med att sluta spela.
Och Ikea har faktiskt alternativet att expandera på platser där mutor och fiffel inte äter upp hela vinsten.