Det amerikanska systemet för högre utbildning är extremt differentierat, med lärosäten av mycket varierande kvalitet. Dels har USA en enorm flora av stipendier och fonder med syftet att vaska fram de allra mest begåvade ur alla samhällsskikt, inte att utjämna de sociala skillnaderna.Det är väl en ganska korrekt beskrivning. Men ärligt talat, är det självklart att den svenska strategin, med ett högt antal skattefinansierade lärosäten som alla är nätt och jämnt ok med internationella mått mätt, är den bästa för jämlikheten?
Jag har under min tid i Lund stött på ett antal riktigt begåvade studenter från icke-akademikerhem som blivit besvikna på de låga kraven och den anti-intellektuella attityden vid svenska universitet, och av detta skäl hoppat av sina studier.
Och det är ju förvisso fullt logiskt när politiken syftar till att "utjämna de sociala skillnaderna" snarare än att ge alla goda chanser att uppnå sin potential, eller något annat floskel-liberalt...
