Den socialdemokratiska eftervalsdebatten har rivstartat. Bäst hittills tycks vara Björn Fries i Expressen, som frågar:
Var finns kraften till att skapa 2000-talets folkhem, en modell byggd på gemensam solidarisk grund med utrymme för både mångfald och individuella lösningar?
"Det är just vad M försöker göra" påpekar Johan Ingerö. Det har han naturligtvis rätt i. Men det lustiga är följande: Det också precis vad socialdemokraterna gjort, åtminstone från 80-talet och fram till dess att Göran Persson tappade styrfart. Men på den tiden s banade vägen för friskolor och konkurrens på järnvägarna, vågade de inte riktigt stå för politiken, som då uppfattades som ganska kontroversiell.
Möjligheten till mångfald och individuella lösningar inom den offentligt finansierade välfärden har ökat kraftigt genom valfrihetsreformer som skolpeng, pensionsreform, vårdval med mer. Sådana reformer är troliga förklaringar till att stödet för välfärdsstaten och dess höga skatter är fortsatt högt även i den övre medelklassen. [pop-version, vetenskaplig artikel] Det är således inte alls underligt att socialdemokraterna varit med och genomfört dylika reformer.
[se också Klitgaard, 2007. "Why are they doing it? Social democracy and market-oriented welfare state reforms." West European Politics 30:172 - 194.]
Under 80- och 90-talet klarade sig socialdemokraterna relativt bra trots - eller kanske på grund av - att deras retorik låg snäppet till vänster om den politik de faktiskt förde.
Men nu, när en generell välfärdsstat med utrymme för mångfald och individuella lösningar verkar vara ett budskap som går hem hos breda folklager, är det de nya moderaterna som skördar ökat väljarstöd på det budskapet. Lite snöpligt för socialdemokratin, kan man tycka.
Så vad kommer s att göra nu? inte lätt att säga. Någon?