Som framgått av inlägg om Borg-kommissionen och om sociologen Lars Tornstams analys, (samt i DN) tror jag inte att välfärdsstaten riskerar kollapsa på grund av demografiska förändringar. Det betyder dock inte att frågan är trivial, eller att inga åtgärder borde vidtas.
Med enkel SCB-statistik (och fråga inte mig hur de lyckas prognosticera befolkningen hundra år framåt) kan alla se att andelen vuxna (25-64 år) i befolkningen spås minska framöver. Detta brukar vara utgångspunkten för diverse dystra bilder av framtiden.
Men eftersom vi lever allt längre, kommer bilden av vad det är att vara i vuxen ålder att ändras. Hur mycket lättar det demografiska trycket på välfärdsstaten under rimliga antaganden om ökande sysselsättningsgraden bland 65-74-åringar?
För att få ett grovt hum om detta, kollade jag AKU-data:
Sysselsättningskvoten i detta åldersintervall har alltså ökat från 10 till 13 procent de senaste fem åren. Vad händer om vi gör en försiktig linjär framskrivning av den trenden?
Räknas bara andelen 25-64-åringar i befolkningen fås den blåa kurvan nedan. Räknar vi dessutom in en ökande andel av 65-74-åringarna, får vi den röda kurvan.
Antagandet är att andelen 65-74åringar som arbetar ökar med en halv procentenhet om året. Det innebär att om hundra år arbetar 60 procent av 65-74-åringarna. Det är inte orimligt, och fullt tillräckligt för att hålla kvoten runt 50 procent.
Notera dock att den ökade sysselsättningen bland 65-74-åringar inte förhindrar att kvoten dippar under 2020- och 2030-talet, då 40-talisterna är 80+.
Det är således ingen vild gissning att mer pengar till äldreomsorgen kommer att vara ett populärt krav i 2022-års valrörelse.
Se även ekonomistas, i synnerhet Andreas Bergströms inlägg i diskussionstråden.