Sydsvenskan har trummat på rejält (exempelvis här och här) kring Lunds universitets rektor Per Eriksson, som bl a sägs ha överdrivit sitt doktorandhandledande och blivit befordringsprofessor trots skral vetenskaplig produktion.

Roade mig med att läsa den officiella motelden, här och här, liksom en intervju i Sydsvenskan. Vad jag kan se påstås inte att Sydsvenskan har fel i sak, försvaret tycks snarare vara att det inte var så farligt. Jämför exempelvis följande, ur Sydsvenskan,

Per Eriksson har inte stått som huvudförfattare till någon vetenskaplig artikel sedan disputationen 1981. Behöver man alltså inte det för att bli professor på LTH?

– Det varierar ju väldigt mycket från område till område vad som krävs. Det avgörande är den totala vetenskapliga skickligheten, den vägs samman, säger Stig Stenström

med följande kommentar från LTHs rektor Anders Axelsson:

Frågan om vem som anges som huvudförfattare eller förste författare diskuteras av lärarförslagsnämnderna och man är medveten om att det råder olika kulturer för hur författarskapet redovisas. Ofta sätts doktorandens namn först medan handledaren är sistanamn. De sakkunniga är medvetna om den praxis som råder inom respektive vetenskapsområde.

Fascinerande hur ett antal meningar i följd ger intrycket av att Sydsvenskan får svar på tal, men så är det ju inte. Skälet till att doktorandens namn ofta sätts först, är att doktoranden ofta gör merparten av jobbet.

Svaret på den ursprungliga frågan är alltså att man inte behöver vara huvudförfattare till någon vetenskaplig artikel för att bli professor vid LTH - eller rektor på LU. Detta kan inte rimligen förvåna någon.

Nåväl, självklart kan man vara en bra rektor utan att vara en vetenskapligt välmeriterad forskare. Varför väljer universitetet inte denna försvarslinje?

Slutligen: Av någon anledning blir jag mer upprörd över att LTHs rektorsblogg saknar permalänkar, än över att LUs rektor skarvat i sin meritförteckning.

Det gäller att ha rimliga förväntningar på sin omvärld...