Tim Harford om Easterlin-paradoxen (att ökad rikedom inte gör oss lyckligare) i Financial Times: "While widely accepted ... in popular discussions ... it is contested within the economics profession"
I The Guardian refereras Easterlins senaste artikel på området (ur abstract):
The striking thing about the happiness–income paradox is that over the long-term —usually a period of 10 y or more—happiness does not increase as a country's income rises.
Så vad förklarar de motstridiga påståendena? Vad jag kunnat utläsa, håller sambandet (ungefär log-linjärt) vid jämförelser vid en given tidpunkt (både inom och mellan länder, som visas exempelvis i denna studie omskriven hos Niclas). Även på kort sikt verkar ett samband finnas mellan tillväxt och lyckoökning (se Niclas igen).
Men på lång sikt ökar BNP utan att den subjektiva lyckan följer med. Vi vänjer oss helt enkelt vid att ha det bättre och hittar "ilandsproblem" att oroa oss över.