Som universitetsanställd med forskningsanlag, behöver man ibland köpa böcker, datorprylar eller beställa resor. Jag brukar då surfa runt och kolla var det är billigast, men så ska det ju inte gå till. Man ska använda de så kallade ramavtalen. Men som den prismedvetne lätt kan verifiera är dessa inte alltid billigast.
Min vän partiforskaren uppmärksammade mig på en ny rapport från Konkurrensverket som sätter fingret på detta problem:
Staten tecknar ramavtal med leverantörer, avtal som andra myndigheter sedan kan avropa. Även ramavtal innebär en korruptionsrisk genom att få ifrågasätter de inköp som görs med stöd av centrala ramavtal
En annan farozon som nämns i rapporten är så kallade upphandlingskonsulter. En upphandlingschef citeras:
Det finns en risk för korruption när man som kommun lämnar ifrån sig kontrollen av upphandlingen. Vi har ju ingen kontroll över dessa konsulter om de skulle vilja göra något felaktigt. Den granskning som vi gör nu är att kontrollera att LOU följs och att de regler, kriterier och poängsystem som de sätter upp är relevanta. Vi har sett fall då det inte har varit det.
I rapporten redovisas flera citat från åklagare, upphandlare och andra berörda som uttalar sig i allmänna ordalag om sådant de sannolikt varit med om själva. Som exempelvis följande citat:
Allt beror ju på personen eller personerna som håller i upphandlingen. Är de ärliga eller inte? Den upphandlare som är utan samvete kan naturligtvis fixa till det.
Inget i rapporten torde förvåna den som läst (eller skrivit i) den här boken. Men det är naturligtvis utmärkt att Konkurrensverket också sätter fingret på dessa problem.