Ännu ett LO-utspel i Aftonbladet för någon dag sedan:
Omöjligt att spara i klyftornas Sverige
Värt att notera är att LO använder den så kallade kontantmarginalen för att illustrera hushållens små ekonomiska marginaler. Gott så, men kontantmarginalen torde snarare bero på låginkomsttagares absoluta inkomster än på inkomstklyftorna.
Gränsen LO pratar om i artikeln, hur många som kan skaffa 8 000 utan att fråga om hjälp, hittar jag inte på SCB.se. Men en mycket snarlik fråga finns för en lång tidsperiod: Hur många av hushållen kan få fram 14 000 på en vecka. I SCBs diagram över tiden är det svårt att hitta någon tydlig trend:
Kurvan visar andel personer som svarat NEJ på frågan "Om Ni plötsligt skulle hamna i en oförutsedd situation där Ni på en vecka måste skaffa fram 14.000 kr, skulle Ni klara det?"
Den goda ekonomiska utvecklingen sedan mitten på 90-talet tycks ha minskat andelen med små marginaler. Kurvan ovan är att den sammanfaller med den period i Sverige då inkomstskillnaderna mätta med Ginikoefficienten ökat.
Det lustiga med artikeln är att kontantmarginalen är vad många på högerkanten brukar använda för att illustrera behovet av sänkta skatter: Folk har ju så lite pengar kvar att 15-20 procent inte kan få fram 14 000 på en vecka.