En framgångsrik övergång till ett tjänstesamhälle med hög sysselsättning kräver därför lägre skatter, minskad offentlig sektor, ökade inkomstskillnader och en ökad vilja att tjäna andra människor.
Så skriver Fredrik Segerfeldt om den socialdemokratiska modellen, som han menar är oförenlig med tjänstesamhället. Det ligger i linje med en del kommentarer jag fått på Den kapitalistiska välfärdsstaten: En kapitalistisk välfärdsstat kanske funkar i industrisamhället, men i tjänstesamhället krävs lägre skatter, och då måste Sverige bli mer normalt. Ungefär så går resonemanget.
Jag är inte så säker. Argumentet för varför tjänstesamhället kräver lägre skatter än industrisamhället, är att produtivitetsskillnaden mellan köpare och utförare av en tjänst är mindre i tjänstesamhället.
Enkelt uttryckt: Det lönar sig inte att bygga sin egen bil hemma i garaget, inte ens om bilproduktionen måste betala rejält med skatt. Däremot kan det löna sig att själv tvätta bilen om skattekilen på tjänsten biltvätt är alltför stor.
Argumentet är korrekt, men det är knappast korrekt att hela tjänstesektorn präglas av låg produktivitetsskillnad mellan köpare och utförare. Gör-det-själv är i många fall lika otänkbart i tjänstesamhället som i industrisamhället.
För de delar av tjänstesektorn där höga skattekilar är ett allvarligt problem, kan speciallösningar som RUT/HUS-avdraget mildra snedvridningarna, men tjänstesamhället innebär knappast att dessa yrken kommer att dominera sysselsättningen. Tjänster är ofta högkvalificerade jobb.
Således: Jag tror Segerfeldt har fel om skatter generellt sett, och fel om offentlig sektor (som ju är en stor del av tjänstesektorn). Däremot är det sannolikt korrekt att årslönespridningen kommer att fortsätta öka i takt med att industrin minskar.