Nothing is different, but everything's changed (Paul Simon)
Förr fanns i Sverige ett statsbärande parti: Socialdemokraterna. Det stöddes av runt 45 procent av väljarna och nosade ibland på egen majoritet. Partiet hade förvisso någon form av ideologi (termen arbetarparti användes) men präglades framför allt av pragmatism.
Vid sidan om socialdemokraterna fanns vänsterpartiet kommunisterna, ett parti som ingen annan ville ha med att göra. Socialdemokraterna styrde därför i minoritet och normen var att i viktiga frågor borde de söka stöd över blockgränsen.
På andra sidan blockgränsen fanns tre partier. De stora moderaterna ville ogärna göra upp med socialdemokraterna så att det syntes. Men de två mindre partierna centern och folkpartiet var då och då villiga partners. Det gynnade inte dem röstmässigt, men de var ansvarstagande partier och många av deras kärnväljare tyckte om tanken att deras parti offrade sig för landets bästa.
Framför allt tyckte både centerpartiet och folkpartiet att det blev bättre om socialdemokraterna vände sig till dem jämfört med alternativet vpk.