Niclas har hittat en kul artikel av Timor Kuran om varför revolutioner ter sig plötsliga. Ur abstract:
A privately hated regime may enjoy widespread public support because of people’s reluctance to take the lead in publicizing their opposition. The regime may, therefore, seem unshakeable, even if its support would crumble at the most minor shock. A suitable shock would put in motion a bandwagon process that exposes a panoply of social conflicts, until then largely hidden.
Det får mig att tänka i termer av applåder och Schellings bok Micro motives and macro behavior: När en diktator har talat, ställs varje åhörare inför att val: hur ska jag applådera?
Den ena extremen är att ingen vill vara den första som slutar applådera, eftersom det kan tolkas som missnöje med regimen. Detta kan förklara varför applåderna för mindre sympatiska typer ofta varar så länge. Stalin sägs till och med ha haft en buzzer som ser till att alla slutar applådera vid samma tillfälle (filmbevis?)
Andra extremen är att ingen vill vara den första att börja applådera, eftersom det kan tolkas som stöd för regimen. Precis detta inträffade när Nicolae Ceauşescu skulle lugna massorna i Rumänien 1989 (wiki-länk), men istället blev avsatt (och senare avrättad).
Individuell rationalitet och snarlika preferenser i båda fallen – men väldigt olika makroutfall.