Mina försök att begripa makroekonomi och finanskrisen har långt ifrån upphört. Har exempelvis läst de artiklar Pontus tipsade om i denna tråd. Detta blir dock inget uttömmande inlägg, snarare ännu en fundering kring kvantitativa lättnader och dollarkursen efter att ha läst en del av och om Raguram Rajan (bl a denna artikel i Time):
Från Bloomberg i februari i år:
The Fed’s Nov. 3 [2010] announcement that it would buy $600 billion of bonds through June sparked some of the bitterest political criticism in three decades. Republican lawmakers and officials in China, Germany and Brazil said the so-called quantitative easing may weaken the dollar and ignite inflation.
Förespråkare för kvantitativa lättnader kan nu i efterhand säga att de kunde genomföras utan någon kraftig dollar-försvagning, och utan att skapa inflation.
Samtidigt hävdar många att billig export från (bland annat) Kina håller nere prisökningarna i västvärlden, och kanske till och med skapar deflation (källa, podcast m eichengreen). Inte heller detta tycks inträffa.
Men vänta nu: Om FEDs penningpolitik skapar inflationstendenser, och Kinas exportpolitik skapar deflationstendenser, motverkar ju effekterna varandra, så att det blir varken inflation eller deflation, varken ras eller värdestegring för dollarn, dvs ungefär vad vi observerar.
Kruxet är bara att om båda idéerna är tokiga, skulle vi observera ungefär detsamma.
Rajan menar vidare att lättnaderna sannolikt inte hade någon stimulerande effekt:
The decision to embark on another round of quantitative easing was “questionable” because the Fed’s benchmark rate was already near zero and companies were able to borrow at “very low rates,” said Rajan. Consumers were also holding back because “their balance sheets were in disarray,” not because interest rates were too high, he said.
Om stimulansmotivet inte håller, vad förklarar den förda penningpolitiken i USA?