I senaste Fokus beskrivs jag som något av en kuf som sitter på tåget och "filar på" skattereformer. Utan att kommentera detta närmare, känner jag att det är läge att presentera en skattereform jag filat lite på.
I DS2010:37 beskrivs hur inkomstskattesystemet såg ut före och efter jobbskatteavdragen:
Som framgår har jobbskatteavdragen sänkt inkomstskatten ganska mycket, och skattesystemet har blivit mer progressivt i den bemärkelsen att marginalskattesatsen numera entydigt stiger med bruttoinkomsten (så var det inte förr pga den så kallade LO-puckeln).
Med hjälp av en kalibrerad mikrosimuleringsmodell räknar utredningen på en rad tänkbara reformer av brytpun kter och nivåer, vilket framgår av följande figur:
Tumregeln här är att ju längre ned i inkomstskalan en skattesänkning görs, desto dyrare blir det: Framför allt för att många påverkas, dels för att man skapar inkomsteffekter som tenderar minska arbetsutbudet. Däremot tenderar sådana skattesänkningar att vara politiskt populärare.
Vad kan nu göras för att skapa ett effektivare skatteuttag?
Efter alla jobbskatteavdrag är dags att fundera på den statliga inkomstskatten: Hoppet i marginalskatt från 32 till 52 procent är stort. Det gör att många med högre utbildning får räkna bort drygt hälften av alla inkomstökningar på marginalen. Eftersom arbetsgivaravgifter tillkommer för den som betalar är det ganska kraftiga incitament att exempelvis skatteplanera genom att "sätta sig på bolag" eller starta en liten firma "vid sidan om".
Radikal lösning: Avskaffa hela den statliga inkomstskatten. Kompensera med enhetlig moms (dvs höjd konsumtionsskatt på exempelvis mat).
Mer realistisk lösning: Sänk den statliga inkomstskatten fem procentenheter, men behåll den så kallade värnskatten (vid 8 i figuren). Högsta marginalskatt blir då 52, steget efter kommunalskatt blir 47.
Min framfilade variant: Sänk skiktgränsen för statlig inkomstskatt, samtidigt som uttaget sänks rejält. På så sätt motverkas både inkomsteffekten och eventuellt problematiska fördelningseffekter. Medelklassen kan då sägas finansiera sin egen skattesänkning, som dessutom blir statsfinansiellt neutral.
En smidigare väg att uppnå ungefär samma sak är att låta skiktgränsen (6) vara nominellt oförändrad, så att real tillväxt gör att allt fler betalar statlig inkomstskatt.
En skiss på reformerna är inritad med en blå kurva i figuren.