Lyssnade nyss på Justin Wolfers som sammanfattade sin forskning om subjektivt välbefinnande (inklusive lycka) och materiellt välstånd (ffa hushållsinkomst och BNP per capita).
Hans budskap: Den så kallade Easterlin-paradoxen bygger på felaktiga tolkningar av relativt få datapunkter. Budskapet fick genomslag eftersom idén att "tillväxt ökar inte vårt välbefinnande" och den aningen svagare varianten "tillväxt ökar inte välbefinnandet i rika länder" (som är populärt än idag) gick bra hem hos "den gröna europeiska vänstern" (som Wolfers uttryckte sig).
Wolfers menar att sambandet mellan en rad olika mått på subjektivt välbefinannde är slående linjärt när inkomsten logaritmeras - såväl inom som mellan länder, och även inom länder över tiden. En bild illusterar tydligt:
Utveckling över tid inom rika Europeiska länder visas nedan. Belgien är enda undantaget.
;)
;)
Mest slående är hur även smärta, känsla av att ha tråkigt, att inte äta god mat, depression och rädsla är mindre vanligt i rikare länder. Spridningen mellan länder är stor, men sambandet är i samtliga fall linjärt när BNP logaritmerats. Undantag finns dock: oro är aningen vanligare i rika länder.
Frågan som ställts är "Did you experience [feeling] during a lot of the day yesterday" och det som visas är rena korrelationer.
Naturligtvis fick Wolfers frågan om korrelationerna håller även vid korrektion för demografi, ojämlikhet med mera. Hans svar: Ja. Hans förklaring: Skillnaderna i BNP mellan länder är så stora att variation i andra variabler blir väldigt små i jämförelse.
Wolfers sågade vidare idén att ha nationell lycka som mål för politiken, eftersom det skulle ha en del absurda konsekvenser, som att inte föda barn. Folk med barn har nämligen i snitt lägre subjektivt välbefinnande.
Men spelar inte inkomsternas fördelning roll? Jo. I USA har exempelvis det subjektiva välbefinnandet inte ökat över tiden, troligen pga att tillväxten varit så ojämnt fördelad att stora delar av befolkningen inte fått ökade inkomster.
