I första avsnittet av Ekonomiklubben, dryftades regeringens skattesänkarstrategi. Hans T:son Söderström drev att det är hög tid att avskaffa värnskatten. Regeringen är dock mer förtjust i att sina jobbskatteavdrag och att flytta upp brytpunkten för den statliga inkomstskatten.
Politiskt sett finns en intressant skillnad mellan dessa strategier: Värnskatten är politiskt kontroversiell och skulle sannolikt återinföras vid ett eventuellt regimskifte. Jobbskatteavdragen har den egenheten att socialdemokraterna i efterhand accepterat samtliga.
Givet att ekonomer ger policyrekommendationer (i sig en intressant fråga), bör dylika politiska överväganden vägas in?
Hans T:son Söderström menade att jag och Villy Bergström lät som partisekreterare när vi gav oss in i politiska resonemang. Point taken. Men samtidigt är det accepterat bland ekonomer att en skatteförändring får större effekt om den uppfattas som permanent.
Det faktum att den totala skattekilen i normala inkomstlägen genom jobbskatteavdraget sänkts kraftigt och att sänkningen av allt att döma kommer att vara immun mot framtida regimskiften kan göra att jobbskatteavdraget på lång sikt får betydligt större effekter än de ganska små effekter vi sett hittills.
Jämför detta med vad som skulle hänt om regeringen utan att göra upp med något rödgrönt parti avskaffat den så kallade värnskatten och kanske även sänkt hela den statliga inkomstskatten.
Tentativ slutsats: Beaktas effekten på människors förväntningar om framtida politik, kan även en strikt ekonomisk analys tala för att jobbskatteavdraget var ganska vettig skattesänkarstrategi.
Följdfråga: Är detta resonemang relevant också för diskussionen om investeringar vs avbetalningar på statsskulden?