Av skäl som skola bliva uppenbara vill jag här bemöta några olika argument mot att nationalekonomer ger policyrekommendationer:
1. Den första invändningen: Vi vet inte vad politiken syftar till
När jag i höstas länkade till Jonas Vlachos inlägg på ekonomistas, “Ett litet valmanifest för nationalekonomer”, och undrade hur ett motsvarande för sociologer och statsvetare skulle se ut, svarade signaturen Johan med att citera Alice i underlandet:
Vi skulle nog omedelbums kunna enas om det absurda i att föreslå policyrekommendationer utan att ha någon idé om vad politiken syftar till.
Alice: Would you tell me, please, which way I ought to go from here?
The Cat: That depends a good deal on where you want to get to
Alice: I don't much care where.
The Cat: Then it doesn't much matter which way you go.
Alice: …so long as I get somewhere.
The Cat: Oh, you're sure to do that, if only you walk long enough.
Jag har grunnat på detta ett tag (inte oavbrutet sedan september dock). Saken är såklart den att ekonomer som ger policyrekommendationer *har* en idé om vad politiken syftar till.
Puritaner tar preferenserna för givna och söker Paretoförbättringar (reformer som saknar förlorare men som åtminstone någon anser sig vinna på), alternativt potentiella Paretoförbättringar (sk Kaldor-Hicks-förbättringar, dvs reformer med både vinnare och förlorare, där dock vinnarna vinner mer än förlorarna, kvantifierat i betalningsvilja (eller nytta för de esoteriskt lagda)).
De mer konkreta fyller preferenserna med innehåll, och konstaterar att det finns gemensamma godheter som de flesta tycks sträva efter, såsom att leva länge, friskt och rikt.
Slutligen kan man – men detta lämnar ekonomer ofta åt andra – lägga fördelningsmässiga restriktioner på policyrekommendationerna, så att reformer som skapar stora klyftor i exempelvis hälsa eller rikedom, anses mindre angelägna.
Min kontring till Johan är således att det vore anmärkningsvärt om statsvetare inte har någon idé om just vad politiken syftar till :-)
2. Den andra invändningen: Forskare (bara) ska vara deskriptiva
En annan hållning är att forskare bör begränsa sig till att göra utsagor om världen, inte att rekommendera policies. Gott så. Men en utsaga av typen ‘reform x kan förväntas leda till något ökad tillväxt, ökad sysselsättning och aningen högre årsinkomstspridning’ är snubblande nära en policyrekommendation. Även frågan om människors preferenser över sysselsättning kontra inkomstspridning är ju en fråga som går att utforska.
Policyrekommendationen kan då formuleras villkorat: ‘Om det inte är väldigt viktigt att minimera årsinkomstspridningen, är reform x sannolikt en bra reform’
Min poäng är alltså att en ‘bra’ reform självfallet är normativt - men människors normativa preferenser går att beskriva positivt.
I Sverige, så väl som i resten av världen, tycks folk vilja leva länge, friskt och rikt. Svenskar tycks dock utmärka sig en smula genom att sätta stort värde på jämlik fördelning. Vi vill ha jobb, full sysselsättning och hög kvalitet i vård, skola och omsorg – men gärna också kort arbetstid, när det gäller arbetsvecka, semesterdagar, utbildningslängd och pensionsålder.
Dessa generaliseringar är naturligtvis just generaliseringar. Deras giltighet och önskvärdhet kan förändras över tiden. Men dessa preferenser spelar stor roll för vilken politik som kan föras i Sverige, vare sig man gillar det eller ej.
3. Den tredje invändningen: Nationalekonomer ska inte beakta vad som är politiskt möjligt
Diskuterad tidigare här.
4. Slutligen, akademiker bör bara kommentera sådant de själva forskat om
Denna invändning är vanlig (och rör, nota bene, kommentarer – inte policyrekommendationer). Den drabbar, i varierande utsträckning, alla akademiker som dristar sig till att deltaga i det offentliga samtalet (senaste exemplet: Jenny Madestam).
I sak är den fel. För vilket universitetsämne som helst gäller att de flesta inte läst det alls. Om undervisningen är någorlunda vettigt upplagd torde även den som bara läst några terminer kunna förklara enkla men viktiga frågor: Vad är försurning? Vad är maktdelning? Vad är hyperinflation?
Forskare blir experter på det område de själva bedriver forskning, men de blir också duktiga på att läsa vetenskapliga texter och tillgodogöra sig deras innehåll. Självklart är detta en god egenskap om policyrekommendationer ska baseras på fakta.
Nåväl, varför kommer denna drapa nu?
Om det till äventyrs inte gått att gissa, är svaret att jag kommer att plita ned en rad policyrekommendationer på bloggen framöver. Förslag värda att diskutera och överväga, och – enligt min amatörmässiga bedömning – förslag som skulle vara fullt möjliga att genomföra och ha önskvärda konsekvenser enligt de kriterier som diskuterats ovan (punkt 1 och 2).
Snart börjar det.
Men låt för all del inte det hindra invändningar mot vad ovan anförts!