Johan Norberg recenserar Stiglitz bok om finanskrisen, som nu kommit på svenska: “Fritt fall”. Först håller de med varandra en smula:
Många delar [Stiglitz] avsky inför det han kallar ”Det stora amerikanska rånet”, men … lät det ske, i tron att alternativet hade varit en kollaps av banksystemet … Men det fanns ingen anledning att bryta mot kapitalismens traditionella regler, menar Stiglitz. Ett företag eller en bank som inte kan betala sina skulder ska ställas under konkursförvaltning. Aktieägarna ska förlora sina pengar och fordringsägarna blir i stället de nya aktieägarna. … Om tillgångarna inte täcker skulderna bör banken sättas under tvångsförvaltning, där staten går in som ägare eller delägare och uppfyller åtaganden mot insättare och letar efter en ny ägare som kan driva banken vidare.
Norberg gillar dock inte Stiglitz idéer om hur kriser ska förebyggas: Strängare reglering av bankerna, kapitaltäckningskrav, begränsade riskabla affärer, och kanske förbjuda ersättningssystem som stimulerar risker. Norbergs argument:
Även om man efter krisen gärna skulle nicka instämmande röjs här en svår paradox i Stiglitz tänkande. Han visar att politiker, centralbanker och tillsynsmyndigheter var inkompetenta och gjorde allting fel – men menar att det bästa sättet att hindra nya kriser är att ge dem ännu mer makt.
Denna poäng känns lite väl enkel. Nog måste det vara möjligt att lära sig av tidigare misstag och förändra vissa av regelverken? Är det att ge inkompetenta politiker mer makt att höja bankernas kapitaltäckningskrav? Kanske det. Men kanske är det ändå en åtgärd värd att överväga?